snabbmetod för mineralogisk jordartsgranskning. Genom separation i en tung vätska med densiteten 2,68 kg/dm3 av ingående mineralkomponenter i jordarten kan indexbestämning utföras på mellansandfraktionen. Mineral innehållande kalcium eller magnesium är ofta tyngre och avskiljs lätt. Korrektioner får göras för glimmer (+) eller malmmineral (-). Basmineralindex definierades av markforskaren Olof Tamm (1934) såsom viktprocenten mineralkorn med densiteten > 2,68 kg/dm3 i mellansandfraktionen. Basmineralindex används för att visa jordartens innehåll av näringsrika och lättvittrade mineral, vilka i allmänhet har densiteter överstigande 2,68 kg/dm3. Sådana mineral är kalcit, dolomit, apatit, epidot, klorit, biotit, muskovit kalciumrik plagioklas, hornblände, pyroxener och andra mörka mineral. Genom glimmermineralens egenheter att lätt spjälkas upp i tunna flak blir resultatet att glimmer flyter i den tunga vätskan. Att man beräknar basmineralindex i mellansandfraktionen har endast praktiska orsaker. Medelgoda jordarter (moränjordar) har basmineralindex runt 10, svaga jordar ligger ner mot 4 eller lägre och goda jordar överstiger 18. Basmineralindexmetodens viktigaste värde är att den ger ett medel att bedöma en av de många på skogsproduktionen inverkande faktorerna. Bördighet som har sin orsak i tillfört näringsrikt grundvatten kommer inte till uttryck genom basmineralindex. Analysmetoden tillämpas ej längre på grund av de tunga vätskornas giftighet.
Skogsencyklopedin