(1) skada på innerbark och kambium, orsakad av uppvärmning och uttorkning genom solbestrålning, i kombination med frost, särskilt tidig vår. Barkbrand förekommer vanligen på stammens sydsydvästsida hos plötsligt friställda tunnbarkiga träd. Genom påfrestningarna torkar barken, spricker, krymper ihop och flagnar. Skadorna är svårläkta, inte sällan bestående. Skadorna i barken kan förvärras av svampangrepp som kan leda till att veden angrips av rötsvampar med kvalitetsnedsättning som följd. Lövträd (t.ex. bok, lind, ask och fruktträd) såväl som barrträd (särskilt gran) drabbas. Gran får förtjockad bark ofta uppsprucken i fyrkantiga flagor. Barken kan även spricka upp så att veden blottas. Trädet läker skadorna genom övervallning, som när läkningen pågått i några år kan synas som linsformade sår eller långa utskjutande lister. Granens stambark är känslig för solexposition. Inne i skuggan i beståndet är barken tunn och den hinner inte utveckla en mer motståndskraftig bark vid friställning. Barkbrand kan förväxlas med barkfrost vars symtom är likartade. Troligen kan dessutom båda typerna av skador uppkomma på samma stam.
– (2) skada i barken orsakad av kräftsårssvampar, t.ex. ekbarkbrand orsakad av Fusicoccum.
Skogsencyklopedin