yttre skikt på rot, stam och gren hos vedväxt. Med bark förstås vanligen den del av trädstammen som ligger utanför kambiet (tillväxtvävnaden) innefattande floem (silvävnad, innerbark, savbark), eventuellt cortex (den yttre grundvävnaden) samt periderm (korkvävnad som bildats av korkkambium såväl utåt som inåt). Strikt botaniskt avses med bark endast cortex. Bark är trädens hud som skyddar mot uttorkning, eld och mekanisk åverkan på den känsliga tillväxtvävnaden. Barken bildas hos vuxna träd genom att äldre floemdelar ombildas till ytterbark. Korkkambier anläggs i detta äldre floem med årsringar varje år inifrån, men nöts samtidigt bort på utsidan. Den yttre korkvävnaden har olika karaktär hos olika trädslag. Jämna, parallella skikt ger näver (bl.a. björk) och glansbark medan avskilda, skålformade korkskikt med död silvävnad eller grundvävnad mellan skikten ger skorpbark (bl.a. tall). Korkvävnaden är i allmänhet mycket tät och släpper inte igenom vatten eller gas annat än genom korkporer (lenticeller), vilka syns tydligt hos björk. Eftersom den nedåtgående transporten av organiska ämnen, bl.a. sockerarter och tillväxthormoner, sker i floemet kommer en ringbarkning, dvs. avskalning av barken runt om stammen, att resultera i en ansamling av sådana ämnen ovanför barkningsstället med ansvällning som följd och avbruten transport av viktiga ämnen till roten varvid denna efter en tid dör. Då avtar även den uppåtgående transporten av vatten i splintveden och hela trädet dör. Ringbarkning av asp är en effektiv metod att förhindra rotskottuppslag och är också en metod som används för att döda träd på rot, t.ex. för produktion av silverfura eller boträd för hålbyggare. Se även floem, cortex, periderm, kambium, stam, savbark.
Skogsencyklopedin