inom svensk förvaltningsrätt innebar termen att avmäta och från kronans mark avskilja med hjälp av råmärken den mark som skulle tillhöra enskilda. Avvittringen hänför sig till äldre tiders lagstiftning och pågick från 1600-talets slut till 1900-talets början, först för att tillgodose brukens behov av skogsråvaror, därefter för att befolka och uppodla ödemarkerna i norra Sverige. Byar i södra Norrland med oklara ägogränser fick dem fastställda och mark utanför gränserna tillföll kronan (jfr överloppsmark). Under 1770-talet infördes reglering av ägande och användning av skogsmark utifrån skattetal, markkvalitet och försörjningsbehov. Om innehavet då överskred de enligt normerna erforderliga arealerna överfördes överskottsmarken till kronan. Underskreds normen överfördes kronomark till byn. Under 1800-talet reglerades inom avvittringen även kronoskog privilegierad för bruk och sågverk, kronoparker bildades och odlingsgränsen utstakades.
Skogsencyklopedin