arbetstekniskt sätt att avverka skog. Metoderna kan indelas efter teknisk utvecklingsgrad i manuell avverkning, motormanuell avverkning, delmekaniserad avverkning och helmekaniserad avverkning.
Fram till 1960-talet var man beroende av snö och is för transporterna av virket med hästdragna kälkar varför avverkningsarbetet i huvudsak var förlagt till vintern. Numera bedrivs avverkning året runt.
Yxan var länge skogshuggarens enda verktyg. På 1860-talet började tvåmans stocksågar att användas för att i början på 1890-talet, särskilt i Norrland, ersättas av enmans timmersvansar. Något senare togs bågsågar i bruk vid avverkning av klen skog. Halva arbetstiden användes tidigare för barkning. I regel barkades alla industrisortiment, bl.a. för att virket skulle flyta bättre under flottningen. Stockarna barkades inledningsvis med yxa som på 1890-talet ersattes av barkspaden.
Omkring 1950 inleddes en snabb mekanisering, främst tack vare enmansmotorsågen. Under en tjugoårsperiod minskades arbetsinsatsen till mindre än en tredjedel, trots en betydande ökning av avverkningar och andra skogsarbeten. Den manuella barkningen minskade successivt för att helt upphöra på 1950-talet då den ersattes av flyttbara barkningsmaskiner. I dag sker all barkning vid industrierna.
I mitten av 1950-talet kom traktorer i mera allmänt bruk vid utforslingen av virket till bilvägen. Ram- eller midjestyrda skogstraktorer med griplastare, s.k. skotare, infördes under 1960-talet och i slutet av samma årtionde infördes fällare samt processorer, som kvistar och kapar fällda träd. (Om upparbetningen stannar därvid i skogen kallas metoden helstamsmetoden, om virket dessutom kapas talar man om kortvirkesmetoden, eller det internationellt använda uttrycket Cut to length method, CTL.) I slutet av 1970-talet började s.k. skördare, som både fäller och upparbetar träden i en arbetsoperation, att användas. Ett genombrott blev gripprocessorn SkogsJan, som var en svensk uppfinning som senare vidareutvecklades till gripskördaren (engreppsskördare i dagligt tal), vilken fullständigt dominerar avverkningarna i dag. Utvecklingen fram till år 2010 har sedan präglats av en utveckling av maskiner som är mera skonsamma mot skog och mark, av automatisering av maskinfunktioner samt av strävanden att förbättra arbetsmiljön för maskinförarna. Utvecklingen har också präglats av att maskiner för slutavverkning är större nu än tidigare (upp till c:a 20 ton för skotare och 24 ton för skördare). Forskning pågår för att införa del- eller helautonoma drivningssystem. Delautonoma system innebär att vissa arbetsmoment genomförs automatiskt. Helautonoma system innebär robotfordon som sköter avverkningsarbetet.
Motormanuell avverkning innebär i praktiken att fällning och upparbetning sker med motorsåg. Metoden används mycket sparsamt i storskogsbruket. Vid små avverkningar och i speciellt känsliga avverkningar kan metoden vara att föredra. I självverksamhet på små och medelstora enskilda skogsbruk är den troligen den mest lönsamma avverkningsmetoden. Eftersom arbetet är utsatt för stora olycksfallsrisker fordras utbildning och träning i handhavandet av motorsåg och i fällnings- och kvistningsteknik. Skyddskläder och annan personlig skyddsutrustning skall bäras. Maskinell avverkning är det dominerande systemet. Se avverkning, drivning, helmekaniserad avverkning.
Skogsencyklopedin