avverkning av naturskog i sådan omfattning att ny skog inte hinner växa upp i samma takt. Några av de vanligaste orsakerna är t.ex. odling, betesdrift, bebyggelse, eller uttag av ved, virke, massaved eller råvara för träkolsframställning. Man räknar med att mellan en tredjedel och hälften av de naturliga skogarna avskogades fram till mitten av 1900-talet och detta fortsatte sedan i snabb takt. Under senare tid har skogsdöd, främst i Mellaneuropa, bidragit till avskogningen. De yttersta orsakerna till avskogning är dels befolkningsökningen, dels industrisamhällets exploaterande inställning. Se även skogsskövling.
Genom avskogningen förändras landskap och livsmiljö radikalt. Marken lämnas utan skyddande vegetation och erosion och jordförlust får fritt spelrum. Vidare minskar markens vattenhållande förmåga och flödesutjämnande effekt. Markens mikroklimat, struktur och biologiska liv påverkas genomgripande. Luften i området blir torrare vilket påverkar hela klimatet, även långt ifrån själva avskogningsområdet. Organiskt bundet kol frigörs genom ökad markandning och hamnar i atmosfären som koldioxid, vilken bidrar till växthuseffekten.
Avskogningen i Sverige: Redan under äldre stenålder (9 000–3 500 f.Kr.) röjde människorna skog, främst för att skapa attraktiva ytor för djur, men också för att skaffa bränsle. Påverkan på skogen var emellertid ganska begränsad. De första inslagen av jordbruk uppstod i sydligaste Sverige mellan 5000–4000 f.Kr. Boskapsskötsel och sädesodling började spela en viktig roll och i samband med detta började ett öppet, avskogat landskap uppkomma. Inledningsvis påverkades troligen skogstäcket obetydligt. Under bronsåldern (1 800–500 f.Kr.) och järnåldern (500 f.Kr.–1 050 e.Kr.) utvecklades jordbruket ytterligare vilket krävde större arealer. Med en ökad befolkningsmängd och utvecklat skogsbruk fortgick avskogningen med korta avbrott. Under medeltiden skedde en stark bebyggelseexpansion och nyodlingar ledde till skogsbrist i stora delar av Syd- och Mellansverige. Situationen var rådande fram till slutet av 1800-talet då skogsvården börjde göra sig gällande och ett målinriktat skogsbruk tog form. I Norrland var påverkan på skogen ganska liten fram till 1600-talet. Under 1600-talet orsakade en kraftigt växande gruvindustri virkesbrist. Behovet av tillmakningsved och timmerväggar till gruvorna samt kol till hyttorna översteg tillgångarna och skogsbristen blev utbredd inom dessa områden. Under 1800-talets andra hälft växte skogsindustrin starkt i Norrlands inland. Dimensionsavverkningar samt en växande industri och marknad ledde till att stora arealer av Norrlands skogar exploaterades. Det hårda utnyttjandet och bristande skogsvård ledde under 1800-talet till akut skogsbrist i stora delar av Sverige. Under 1900-talet blev situationen en annan. Genom lagstiftning, ett långsiktigt tänkande och rådgivning kom skogstillgångarna att öka kraftigt och den ökningen fortsätter än idag. Nu hålls endast de bördigaste jordbruksmarkerna öppna medan övrig mark får växa igen eller planteras med skog.
Avskogningen internationellt: Avskogning förekommer i dag främst i tropikerna, särskilt av tropisk regnskog och mangroveskog. Avskogningen i regnskog beror i huvudsak på röjning för jordbruks- och betesmark, mycket av det för svedjebruk. Se även regnskog.
Skogsencyklopedin