den process när regn och snösmältning i ett område blir till vattenflöde i vattendrag. Terrängen delas in i inströmningsområden (ofta höglägen) och utströmningsområden (ofta låglägen), dvs. områden där vatten strömmar in i respektive ut ur grundvattenzonen. Kärr och bäckar är i stort sett permanenta utströmningsområden. Normalt har marken i svensk natur större förmåga att ta emot nederbörd genom markytan än den nederbörd som faktiskt faller. I inströmningsområden tas därför det tillförda vattnet upp, infiltreras, i jorden och som en följd av detta är ytavrinning sällsynt. I stället transporteras vattnet ner genom jordlagren och når grundvattnet. Om jorden är fuktig och grundvattennivån hög kan denna stiga snabbt även vid måttlig tillförsel. När grundvattnet stiger ökar vattenflödet dels p.g.a. att grundvattenytans lutning ökar, dels p.g.a. att tjockleken hos grundvattenzonen ökar, dels p.g.a. en ofta hög vattengenomsläpplighet i ytliga markskikt. De tillförda vattenmängderna kommer därför att transporteras i jordens ytnära skikt där tätheten är mindre än i de djupare. En liten höjning av grundvattennivån kan därför ge en stor ökning av grundvattenflödet och vattenflödet i bäckarna ökar hastigt. I utströmningsområden kan däremot inte regn- eller smältvatten infiltrera, eftersom markens porer redan är fulla. Det rinner i stället direkt till vattendraget som s.k. mättad ytavrinning tillsammans med utströmmande grundvatten, vilket även vid häftig ytavrinning står för det stora flödet. Se även avrinning, avrinningsområde, nederbörd, grundvatten.
Skogsencyklopedin