omvandling av ett ämne från fast eller flytande fas till gasfas samt borttransport av ämnet i gasfas från den avdunstande ytan. Avdunstning från fast fas kallas även sublimation. Avdunstning sker oberoende av temperaturen och alltid från ett ämnes yta. (Kokning sker däremot vid en för ämnet bestämd temperatur som definieras genom lufttrycket och dessutom inuti ämnets massa som är i flytande fas.)
Avdunstning sker från växter genom klyvöppningarna vars öppningsgrad reglerar växternas behov av koldioxid för fotosyntes och av vatten för avkylning (transpiration) och för att hålla bladen uppspända. Den hämning av avdunstningen som växten åstadkommer genom reglering av klyvöppningarna kallas klyvöppningsmotstånd. Avdunstningen från ett växttäcke fungerar på samma sätt som den gör från ett blad. Klyvöppningsmotståndet kallas i detta sammanhang ytmotstånd.
Avdunstningen beror i hög grad på luftomsättningen vid bladytan eller av växttäckets aerodynamiska skrovlighet. Över en jämn yta, såsom en lavhed, är luftomsättningen stor och blir den reglerande faktorn. En skog är däremot aerodynamiskt mycket skrovlig och ger stort ytmotstånd. Avdunstningen blir där mer beroende av förändringar i luftfuktighet och mindre på ändrade nettostrålningsförhållanden. Avdunstningen från en mark styrs av mängden tillgängligt vatten i marken. Från en bar markyta minskar avdunstningen relativt snabbt då markytan torkar ut och kapillärkraften bryts varigenom underliggande markvatten inte dras upp till ytan och förhindras att avdunsta. Ett växttäcke kan vidmakthålla avdunstningen från marken under längre tid genom sitt rotsystem och den mängd vatten som finns lagrad i växten. I regional eller global skala sätter temperaturen gränsen för hur mycket som kan avdunsta och man talar därför om potentiell avdunstning, vilken är den mängd vattenånga som atmosfären kan uppta under given tid. Jfr evaporation. Se även fasförändring.
Skogsencyklopedin