brukningsform i det gamla bysamhället som innebar att den gemensamma ängsmarken utnyttjades för slåtter och bete. Ängsbruket inleddes under våren med fagning, vilket innebar att ris och löv samlades ihop och brändes upp. Eventuellt lät man också vårfloden översila marken med näringsrikt vatten för att gynna gräsväxten. Slåtter vidtog i midsommartid och skörden fick torka i stackar eller på hässjor. Vanligen bärgades skörden sedan till ängslador varifrån det kördes till gården under vintern där det tjänade som foder åt boskap och hästar. Sysslorna på ängsmarken sköttes gemensamt. Ängsmark som användes för bete kallades betesäng och sådana som användes för höskörd kallades slåtteräng. Under 1800-talet övergick man till vallodling och ängsbrukets betydelse minskade.
Skogsencyklopedin