sötvattensstadium för c:a 10 700–9 800 år sedan i Östersjöns utvecklingshistoria. Namnet kommer av att toppiga hattsnäckor av släktet Ancylus (särskilt Ancylus fluviatilis) kan hittas i sedimenten. Ancylussjön, som är det tredje stadiet i Östersjöns utveckling, uppkom genom att den kraftiga landhöjningen efter istiden grundade upp avflödet via Närkesundet från det kortvariga bräckta Yoldiahavet. Inströmningen av saltvatten avbröts och ett rent sötvattentillstånd blev följden. Ancylussjöns avflöde kom att ske dels genom ett sund i Göta älvdalen, dels genom Otteidsundet i södra Norge. (Tidigare ansågs avflödet ha skett genom den s.k. Svea älv mellan Kilsbergen och Tiveden. Vid Degerfors låg det s.k. Sveafallet, som skulle ha varit större än Niagarafallen. Detta torde dock aldrig ha haft med Ancylussjöns avflöde att göra.) De båda avflödena grundades upp och smalnade, vattenytan steg. På grund av den hastigare landhöjningen i norr kom vattenmassan att förskjutas söderut, varvid vattenytan steg i söder, ancylustransgressionen. Ancylussjöns nivå nådde sitt högsta läge, ancylusgränsen, och ancylusvallen utbildades för c:a 10 300 år sedan. Denna är tydligast på Öland och Gotland, men den kan också ses på många ställen längs exempelvis Smålandskusten, dock inte längre söderut. Ancylussjön låg då 10–15 m över den dåvarande havsytan. Västerhavet transgrederade (vattenytan steg) och fick via Stora Bält kontakt med Ancylussjön, som nu övergick till att bli det bräckta Littorinahavet. Vänern avsnördes samtidigt från den tidigare Ancylussjön. (Tidigare ansågs Ancylussjöns nya avflöde ha gått via Dana älv vid nuvarande Stora Bält.) Jfr Baltiska issjön.
Skogsencyklopedin