en till färgen svart lerskiffer som är rik på kol, organiska föreningar och järnsulfid, dvs. hög svavelhalt. Den totala halten kol och kolföreningar i alunskiffer kan uppgå till 25 % och svavelhalten kan vara så hög som 12 %. Dessutom ingår kalk, som vanligen är samlad till orsten (bituminös kalksten eller antrakonit), ofta som bollar i bankar. Alunskifferlager i den svenska berggrunden bildades under mellersta kambrium till äldre ordovicium, men har i många områden eroderats bort. Lokaler med bevarad alunskiffer finns bl.a. på Öland, i Skåne, Östergötland, Västergötland och Närke samt i Storsjöområdet i Jämtland och längs fjällkedjan. Ett område där alunskiffer förekommer men som ej finns markerat på några kartor är Gävlebukten, en bukt i sydligaste Bottenhavet. På havsbotten ligger ett c:a 100 kvadratmil stort område med sedimentära bergarter, som även innehåller alunskiffer. Alunskiffer kan innehålla uran, som förekommer i kolm, som är en uranhaltig kolsubstans som återfinns i alunskiffer. Uranet ger ofta upphov till förhöjd radonstrålning. Även vanadin och en rad andra metaller förekommer i alunskiffer. Den är Sveriges största fossila bränslereserv genom att de organiska beståndsdelarna kan bilda olja vid förhöjda temperaturer i berggrunden. Tidigare bröts alunskiffer i stor omfattning i Sverige och nyttjades som bränsle vid kalkbränning, som råvara vid alunframställning och oljeutvinning samt vid tillverkning av gasbetong (blå lättbetong). Innan allmogen insåg alunskifferns värde som naturresurs, benämndes den ”kråkberg”, dvs. berg utan värde. Alunskiffer är en presumtiv källa för produktion av uran. Se alun, rödfyr.
Skogsencyklopedin