(Alnus sp.) trädslag av vilka det i Sverige finns två arter, gråal (A. incana) och klibbal (A. glutinosa). Klibbalen blir upp till 25 meter hög, gråalen sällan mer än 15 meter. Där klibbal och gråal växer tillsammans uppstår ibland hybrider, trots att arterna inte är lätta att korsa. Globalt finns ett 30-tal arter inom släktet Alnus företrädesvis spridda inom norra tempererade zonen.
Lövsprickningen inträffar i maj för båda arterna. Både han- och honblommor sitter på samma träd och vindpollineras. Blomning inträffar i mars–maj beroende på art och landsdel. Gråalen blommar normalt 2–3 veckor före klibbalen. De mogna honhängena ser ut som kottar och sprider frukterna (vingad nöt) under kommande vinter. Goda fröår inträffar nästan årligen. När kotten börjar bli brun på hösten kan alfrö insamlas. Också hela grenar kan samlas in och torkas och lagras vid optimal vattenhalt 5–6 % och kring 0 °C i slutna kärl. Alarna har en unik förmåga att i symbios med bakterien Frankia tillgodogöra sig luftens fria kväve. Det ökande kväveutbudet har en stimulerande effekt även på andra trädarter, varför al är ett lämpligt trädslag i blandbestånd.
Veden är ströporig, gulvit eller rödvit och saknar kärna. I luften får den en rödaktig ton. Gråalens ved är något mörkare än klibbalens. Tidigare användes alvirket bl.a. till vattenledningar, pumpar och skopor. Träskor och ved till rökning var andra vanliga användningsområden. Allövet är inte omtyckt av kreatur och därför inte användbart till foder, men innebär samtidigt att trädslagen inte är viltbegärliga. I dag används virket främst till blindfaner, möbler och sniderier. Det är inte eftertraktat som massaved eftersom den rödaktiga veden måste blekas. Bränslevärdet är relativt lågt. Jfr alrot. Se gråal, klibbal, blandskog.
Skogsencyklopedin