långtgående förfoganderätt till ett visst objekt. Juridiskt innebär det en s.k. fullständig sakrätt. En ägare till fast egendom måste emellertid tolerera att andra beträder hans mark och plockar bär och svamp inom ramen för allemansrätten.
Äganderätten till fast egendom, dvs. främst uppodlad jord, skogsmarker och betesmarker, är mycket gammal och var till en början troligen kollektiv, dvs. tillkom släkt, by eller liknande. Denna typ av äganderätt är densamma som samerna hävdar i dag över renbetslanden. Det individuella ägandet av fast egendom förekom redan under äldre medeltid. Under medeltiden gjorde kungamakten anspråk (grundregale) på vissa naturtillgångar varigenom böndernas äganderätt till berg, skog och vatten inskränktes. Samtidigt var äganderätten inskränkt när det gällde uppförandet av hus och nyttjanderätten till fiskevatten och andra vattenflöden. Anspråken och inskränkningarna ökade under 1500-, 1600- och 1700-talen så till den grad att böndernas äganderätt till sina egendomar ifrågasattes. Med tiden gjorde nya politiska och filosofiska idéer att den individuella äganderätten fick mer stöd, något som under 1800-talet började motverkas av de socialistiska idéerna. Under denna tid växte också samhällets krav på att få använda den fasta egendomen till allmännyttiga ändamål. Den individuella äganderätten har aldrig inneburit någon rätt till ett obegränsat förfogande över egendomen.
Skogsencyklopedin