en metod för att åldersbestämma organiskt, sedan länge dött, material såsom trä, kol, skelett. 14C är en radioaktiv isotop av kol som ständigt bildas och föreligger i viss relation till den vanliga och stabila isotopen 12C i atmosfären. Genom växternas fotosyntes kommer de att, så länge de lever, ha samma blandning 12C och 14C som atmosfären. Detta kommer i praktiken att gälla även för växtätande djur och djur högre upp i näringskedjorna. När organismen dör upphör dess intag av kolblandningen och den radioaktiva isotopen börjar sönderfalla med c:a 5 730 års halveringstid. Genom att mäta kvoten mellan 12C och 14C i kolet i den döda organismen kan man beräkna hur mycket 14C som fattas, dvs. har sönderfallit. Tillsammans med den kända halveringstiden kan man sedan säga när organismen upphörde att leva. 14C-datering är godtagbart träffsäker c:a 70 000 år tillbaka i tiden. Ju närmare nutid, desto säkrare blir dateringen som skrivs t.ex. 5 250 ± 70 BP. Först anges åldern i år, därefter säkerheten i angivelsen och sist BP som står för ”before present”, vilket är 14C-skalans nolltid, dvs. år 1950.
Skogsencyklopedin