däggdjur tillhörande ordningen Chiroptera. Totalt har man funnit 19 fladdermusarter i Sverige, varav åtminstone 14 förekommer med fasta populationer. Art- och individantalet minskar norrut och in mot fjällkedjan. Endast nordisk fladdermus finns norr om polcirkeln. Alla svenska fladdermöss är nattaktiva insektsätare och orienterar sig med hjälp av ekoljud. Viktiga insektsrika födosöksbiotoper är t.ex. gränszoner mellan skog och öppen mark, våtmarker inklusive sumpskogar, samt betesmarker i bruk. Fladdermössens sovplatser under sommarhalvåret kan vara under bark, i trädhål, grottor och på vindar. Några arter flyttar till varmare breddgrader under vintern, men de flesta stannar kvar. Som övervintringsplatser väljer de skyddade håligheter med stabil temperatur och luftfuktighet, t.ex. bergrum.
certifiering av miljömässigt, ekonomiskt och socialt uthålligt skogsbruk enligt nationellt framtagna och internationellt godkända PEFC-standarder. PEFC-certifiering är frivillig och marknadsdriven. Certifikat utfärdas av oberoende certifieringsorganisationer. Det svenska PEFC-systemet värnar om ekonomisk skogsproduktion, miljöhänsyn, skogen som arbetsplats och respekt för ägande- och brukanderätten. Det svenska PEFC-systemet ska vara ett skogscertifieringssystem som fungerar för såväl större skogsbolag som för det småskaliga skogsbruket. Det svenska PEFC-systemet bygger på ansvar i hela kedjan med krav på PEFC-certifiering av skogsägare, avverkningsorganisationer, entreprenörer och efterföljande industriled med en tydlig och dokumenterad ansvarsfördelning. Jfr PEFC, FSC-certifiering
en metod för att åldersbestämma organiskt, sedan länge dött, material såsom trä, kol, skelett. 14C är en radioaktiv isotop av kol som ständigt bildas och föreligger i viss relation till den vanliga och stabila isotopen 12C i atmosfären. Genom växternas fotosyntes kommer de att, så länge de lever, ha samma blandning 12C och 14C som atmosfären. Detta kommer i praktiken att gälla även för växtätande djur och djur högre upp i näringskedjorna. När organismen dör upphör dess intag av kolblandningen och den radioaktiva isotopen börjar sönderfalla med c:a 5 730 års halveringstid. Genom att mäta kvoten mellan 12C och 14C i kolet i den döda organismen kan man beräkna hur mycket 14C som fattas, dvs. har sönderfallit. Tillsammans med den kända halveringstiden kan man sedan säga när organismen upphörde att leva. 14C-datering är godtagbart träffsäker c:a 70 000 år tillbaka i tiden. Ju närmare nutid, desto säkrare blir dateringen som skrivs t.ex. 5 250 ± 70 BP. Först anges åldern i år, därefter säkerheten i angivelsen och sist BP som står för ”before present”, vilket är 14C-skalans nolltid, dvs. år 1950.
benämning på växter vars kolfixering omfattar tre atomer per molekyl såsom sojaböna, vete, bomull m.fl. Dessa växter uppvisar en stor respons på koldioxidökningen vid fotosyntes och en liten minskning i stomatakonduktansen vilket resulterar i en ökad vattenförbrukningseffektivitet på bladnivå.
benämning på växter vars kolfixering omfattar fyra atomer per molekyl såsom majs och sockerrör. Dessa växter uppvisar en liten respons på koldioxidökningen vid fotosyntes men en minskning i stomatakonduktansen vilket resulterar i ökad fotosyntetisk vattenförbrukningseffektivitet.
(1879–1943) finländsk botanist, skogsvetenskapsman och politiker. Cajander var professor i skogsskötsel vid Helsingfors universitet 1911–1933 då han huvudsakligen ägnade sig åt studier av skogs- och myrtyper och utarbetade ett skogstypsschema som grund för bonitering av skogsmark.
ett av många skogstypsscheman som används som hjälpmedel vid planering av skogsskötsel. Schemat uppställdes av den finländske botanisten och skogsvetenskapsmannen Aimo Kaarlo Cajander. Skogstyperna indelas efter markvegetationens utseende och motsvarar särskilda närings- och fuktighetsförhållanden i marken. Typerna anges efter undervegetationen i den mogna skogen, t.ex. Calluna-typ, lavtyp, blåbärstyp och skogsnävetyp.
hårt, kalkhaltigt jordlager som är minst några decimeter tjockt. Calcrete förekommer i arida och semiarida områden. Jfr jordkrusta.
skogstyp i Cajanders skogstypsschema med beteckning CT och följande sammansättning: bottenskikt av lavar (Cladonia-, Stereocaulon- och Cetraria-arter) och mossor (mest Pleurozium, även Hylocomium splendens, Ptilium crista-castrensis, Dicranum-arter, Polytrichum juniperinum m.fl.), fältskikt med mest ljung (Calluna) men även andra ris, såsom lingon (Vaccinium vitis-idaea), kråkris (Empetrum), mjölon (Arctostaphylos uva-ursi) jämte sparsam ört- och gräsvegetation (herbider och graminider), träskikt med oftast tall (Pinus sylvestris) men fläckvis även gran (Picea abies). Calluna-typ är en vanlig hedskogstyp. Lokalt, särskilt i maritima trakter är Calluna-typen utformad som trädskiktslös, i regel kulturskapad ljunghed.
jordmånstyp som utbildas i tunna jordmånslager, starkt präglade av underliggande, kalkrik berggrund i arida områden. Rendzina är en calomorf jordmån. I Sverige förekommer jordmånstypen i ovanligt urlakad form på Gotland och Öland.
