På den webbsända medlemsfrukosten i slutet av april gjorde Skogshistoriska sällskapets ordförande Hans Jöran Hildingsson en spännande tidsresa. Den startade på istiden och gjorde ett första stopp vid det tidiga nyttjande av skogen. Skildringen gick via skogsbete för boskap och framställning av träkol och tjära. Det senare för övrigt en stor exportprodukt i slutet av 1800-talet. Nedslag gjordes även i flottningsepoken, som varade i hundratals år, och de första sågverken till vår tids certifierade skogsbruk.
Här visades hur stormaktstidens krigiska kungar gjorde sorgliga avtryck, särskilt i Bergslagens skogar. Träkol var en förutsättning för järnframställning och det behövdes till vapen på 1600- och 1700-talen.
En ganska dramatisk användning av landskapet, konstaterade Hans Jöran Hildingsson.
Historien visar att att kalhyggen knappast är något nytt. Ljunghedarna bredde ut sig i södra Sverige under sent 1800-tal. I vissa trakter var det så ont om skog att den som färdades med häst och vagn uppmanades att ta med sig en träpinne före avfärd. Detta ifall det skulle behövas en stegpinne för att låsa skaklarna.
De utbredda kalmarkerna var en anledning till att skogsvårdsföreningar bildades. Att plantera igen de utbredda ljungmarkerna blev en stor uppgift som pågick även under 1900-talets först hälft.
Hans Jöran Hildingsson fick frågan om hur han ser på skydd av kulturlämningar i skogsbruket. Ny teknik upptäcker stora mängder som hittills legat gömda. Fornfynd som tillkommit innan 1850 skyddas förstås av kulturmiljölagen. Men hur ser han på allt annat?
– Allt kan inte skyddas. Men visst blir man lite ledsen när man ser rester av en torpmiljö där granen vuxit över. Man kan väl se till att spara mer särpräglade miljöer. Det upplever jag att skogsägare gärna gör och känner sig småstolta över, sa han.