Var vänlig ladda om sidan
Vill du läsa hela artikeln?
Då behöver du bli prenumerant på Tidningen Skogen, en helt oberoende tidning för ett lönsamt skogsbruk och god naturvård.Skoglig läsning under hela året där du får nörda ner dig i skogsskötsel, virkesmarknad och teknik.Du har även valmöjligheten att bli medlem i Föreningen Skogen för att ta del av ännu mer kunskap genom exkursioner och digitala skogsfrukostar.
- Tillgång till artiklar på skogen.se
- Tidningen Skogen hem till brevlådan (11 nr)
- E-tidning
- Mediaarkiv
Redan prenumerant?
De flesta som vistats utomhus i skogsmiljöer under vinterhalvårets kvällar och nätter har säkert hört pärlugglehanens karaktäristiska lockrop. I klart väder kan det höras långt över kilometern.
Få har däremot sett den lilla ugglan, eftersom den är utpräglat nattaktiv, men det är inte ovanligt att se hur sorkspår på snötäcket plötsligt upphör – med märken efter vingslag på ömse sidor. Det avslöjar att pärlugglan finns i området och att den har fångat sin måltid.
Den är en av våra minsta ugglor och dess absolut främsta byte är sork och andra smågnagare. Sorkar kan orsaka stora skador på skogsplantor, framför allt tall och inte minst i Norrlands inland. Under riktiga sorkår kan de även ge sig på gran.
Efter att pärlugglans ägg har kläckts tar det omkring fyra veckor innan ungarna lämnar boet. Hur många sorkar som krävs för att få fyra ungar flygfärdiga är svårt att beräkna, men det är många.
Dessutom har även hanen ofta övervintrat i området och om han behöver en sork varje dag under hösten och vintern står det klart att en enda ugglefamilj kan eliminera ett riktigt stort antal sorkar.
Att hålla sig väl med sina lokala ugglor kan därför löna sig. Sätt upp holkar och spara hålträd, inte minst asp som är ett naturligt boträd för pärlugglan.
Om ugglehanens ihärdiga lockrop plötsligt upphör är det lätt att tro att han har flyttat, men det behöver inte alls vara så. Anledningen är ofta att den har hittat en hona och av den anledningen inte behöver locka längre.