När Sveriges första nationella skogsvårdslag antogs 1903 hade nästan femtio år förflutit sedan det första försöket gjordes att stifta en allmän skogsvårdslag. Det var en lång period under vilken frågan om en sådan lag, med betoning på återväxterna, togs upp i riksdagen ett flertal gånger utan att gå igenom. Det stiftades dock under denna tid ett antal regionala lagar med olika bestämmelser, men huvuddelen av landet saknade fortfarande en skogsvårdslag. Där användes i stället andra medel för att påverka skogsägarna. Härigenom erhölls en omfattande erfarenhet om den effekt olika skogspolitiska medel hade, vilket fick stor betydelse för lagstiftningen 1903 och senare under århundradet.,
,
En skogspolitik utvecklas
,Den under 1900-talet successivt utbyggda skogspolitiken har med viss tveksamhet under de första årtiondena i stort sett accepterats av skogsägarna. Det är framför allt skogsvårdsstyrelsernas sätt att använda de skogspolitiska medlen, lagtillsyn, rådgivning, statsbidrag, försörjning med frö och plantor samt utförande av skogsvård mot betalning, som vunnit skogsägarnas gillande. Det visar olika utredningar om skogsägarnas attityder m m. Intressant är också att skogsvårdsstyrelserna redan de första åren utvecklade verksamhetsidéer och arbetssätt som i huvudsak visat sig hållbara sedan dess. Det man kan betrakta som en innovation vid sekelskiftet 1800/1900 nämligen att lagstiftningens mål skulle nås med i första hand upplysning, gäller t ex fortfarande: ”De skogspolitiska ambitionerna skall i första hand uppnås genom att öka kunskapen hos skogsägare och andra berörda.” , konstaterade 1990-års skogspolitiska kommitté. Detta är således en riktlinje i den skogspolitik, som 2000-talet inleds med.,
,,Syftet med den undersökning, som Karl-Göran Enander utfört i samarbete med Institutionen för skogsskötsel vid skogsfakulteten i Umeå, har varit att analysera och beskriva framväxten av 1903 års skogsvårdslag, som innebar att återväxtbestämmelser infördes och skogsvårdsstyrelser inrättades 1905. Syftet har också varit att söka förklaringar till hur den långa förhistorien till lagen kom att påverka dels skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsidéer dels vissa huvuddrag i skogsvårdslagstiftningen under 1900-talet.,
,,Den metod Enander använt har varit att granska ett antal faktorer, såsom de allmänpolitiska och ekonomiska förhållandena i Sverige, utvecklingen inom skogsnäringen, den skogliga kunskapsnivån, de skogspolitiska aktörerna m m , som kan antas ha påverkat framväxten av skogsvårdslagen fr o m 1850-talet, då det första försöket att stifta en allmän återväxtlag gjordes. Till förhistorien hör också 1896 års skogskommitté och den efterföljande lagstiftningsprocessen, som ledde till beslutet 1903.,
,
Den värdefulla skogen bör skyddas
,Under 1800-talets andra hälft gjordes ett flertal försök att åstadkomma en skogsvårdslag, huvudsakligen med bestämmelser om återväxt och inrättande av en tillsynsmyndighet. ,
,Med kunskap om förhistorien kan beslutet om en skogsvårdslag med återväxtplikt anses helt följdriktigt. Förslaget om en återväxtlag hade ju legat latent först hos ständerna, sedan hos riksdagen i sammanlagt 50 år och varit nära att antas 1874. Förslaget föll då på sanktionsbestämmelserna som ansågs allt för mycket inkräkta på den enskilde skogsägarens frihet. De tidiga liberala tankegångarna om individens frihet (Johan Norberg: Den svenska liberalismens historia, Timbro 1998) höll nämligen länge i sig. Opinionen hade därefter långsamt svängt från ett sådant synsätt mot ett ökat hänsynstagande till skogen som ett nationellt intresse samt att statliga ingrepp kunde tillåtas till skydd för den enskilde (Norberg 1998). Det medverkade till att lagen kunde tas 1903. Bidragande till detta var givetvis också andra faktorer som var pådrivande eller fördröjande på lagstiftningen.,
,En betydelsefull och pådrivande faktor var naturligtvis skogstillståndet. Det viktigaste motivet för förslagen till en lagstiftning var nämligen farhågor för virkesbrist som en följd av den expanderande skogsindustrins hårda utnyttjande av skogarna. Under exploateringsfasen fanns föga utrymme och intresse för skogsvård. Såväl återväxterna som annan skogsvård eftersattes inom stora delar av landet, med vissa undantag. För de privata skogsägarna – bönderna – fanns dessutom ytterst få goda förebilder för skogsvård. ,
,Världsekonomin kan ha haft viss påverkan på intresset för skogslagstiftning. Det var under högkonjunkturer, då efterfrågan på bl a svenska skogsprodukter ökade, som virkesförsörjningen till skogsindustrin och tillståndet i skogarna kom i fokus. Därmed aktualiserades även behovet av lagstiftning, vilket skedde under första hälften av 1870-talet och andra hälften av 1890-talet.,
,
Många aktörer
,De liberala idéerna verkade länge återhållande på en lagstiftning som innebar inskränkningar i skogsägarnas rätt att disponera sina skogar. Opinionen svängde långsamt över från ett sådant synsätt mot ett ökat hänsynstagande till skogen som ett nationellt intresse.,
,Domänverket var en annan viktig skogspolitisk faktor. Dess negativa inställning till en återväxtlag vid några avgörande situationer fördröjde sannolikt lagstiftningen. ,
,Hushållningssällskapen agerade aktivt för en återväxtlag redan 1853 och fortsatte med detta under hela perioden fram till 1903. Lantbruksakademien arbetade i samma riktning och kom 1870 med en framställning till Kung. Maj:t om en sådan lag.,,En annan faktor var kunskapssituationen. Det verkar sannolikt att brist på kunskaper i skogliga ämnen i kombination med stridigheter om främst återväxtmetoderna verkade fördröjande på lagstiftningen samt låg bakom den vaga formuleringen av kraven på återväxterna i skogsvårdslagen 1903.,
,När skogsvårdslagen diskuterades 1903 kände man till det lagförslag, som förbereddes om förbud för bolagen att förvärva skog. För både bönderna och skogsbolagen innebar de två lagarna om begränsning av tiden för avverkningsrätter 1903 respektive förbud mot skogsförvärv 1906 en mycket drastisk reglering av deras disposition av skogstillgångarna. Bolagens förutsättningar för sin råvaruförsörjning försämrades, åtminstone temporärt. Det är mycket möjligt att detta var en av orsakerna till den försiktighet som präglade beslutet om skogsvårdslagen 1903. Att döma av förhistorien till denna samt vad som yttrades under riksdagsdebatten borde nämligen politikernas medvetenhet om problemen med skogsskötseln ha varit tillräckligt stor för att de redan 1903 skulle ha infört bestämmelser om skydd för ungskog samt även ett uthållighetsbegrepp i skogsvårdslagen. Det totala antalet tvingande regler för skogsbruket hade då sannolikt blivit för stort. Skogsvårdslagen fick därför bli ”den mest minimala” enligt jordbruksministern för att över- huvud taget bli antagen av riksdagen. Den lag som antogs blev dessutom mycket generell, så generell att den ansågs oklar av flera talare.,
,Frågorna om skydd för ung skog och ett uthålligt skogsbruk hade genom skogskommittén, förarbetet till skogsvårdslagen och riksdagsdebatten förts fram som de viktigaste efter återväxterna. Även sociala hänsyn som ett begrepp i skogslagstiftningen hade aktualiserats och i någon mån även frågan om markvård. Man hade därigenom skapat en grund för kommande lagstiftning på samma sätt som skedde med återväxtlagen. Samtliga dessa förslag realiserades senare under 1900-talet med lång fördröjning för de flesta av förslagen. ,
,
Skogsvårdsstyrelserna
,Beslutet om de nya myndigheterna, skogsvårdsstyrelserna, hade inte lika lång förhistoria som lagfrågan. Olika lösningar av lagtillsynen hade tidigare diskuterats, såsom att kronobetjenter, kommunalnämnderna eller domänstyrelsens tjänstemän skulle ha tillsynen. 1896 års skogskommitté hade kommit fram till att en ny, fristående myndighet med en ”forstligt bildad man” som chef var lämpligast.,
,I riksdagsdebatten, framförallt i första kammaren, uttalade flera ledamöter stark tilltro till de nya skogsvårdsstyrelserna. Det låg troligen mer i detta än vad som direkt framgår av uttalandena. Man var helt enkelt tvungen att äntligen göra något åt tillståndet i skogsbruket, först och främst att lagstifta för att få en ryggrad i skogspolitiken. Samtidigt kände politikerna till de stora svårigheterna att skapa ny skog under den mängd av skiftande förutsättningar som fanns i olika landsdelar. Kunskapsunderlaget var fragmentariskt och beträffande många ståndorter ofullständigt. Politikerna måste därför ha hyst en stark tilltro till att tjänstemännen i de nya myndigheterna skulle ha förmåga att systematisera befintlig kunskap och skaffa sig egna erfarenheter om de lokala förutsättningarna, samt att med gott omdöme hantera det nya laginstrumentet. De ansåg det därför angeläget att få en kompetent skogsmyndighet i varje län, som uteslutande kunde ägna sig åt det enskilda skogsbruket. Man kunde annars ha lagt ansvaret på domänstyrelsen som länge haft tillsynen över de regionala lagarna. Skogskommittén hade emellertid uttalat: ”Detta system medför den fara, att privatskogsskötseln kommer att uppfattas som ett underordnat åliggande.” Fredrik Wachtmeister, domänstyrelsens chef, hade uppenbarligen ingen ambition att vilja ta hand om lagtillsyn m m i det enskilda skogsbruket. I riksdagsdebatten var han nämligen en av dem som uttalade stora förväntningar på skogsvårdsstyrelserna.,
,De uppgifter skogsvårdsstyrelserna tilldelades, förutom lagtillsynen, var desamma som främst hushållningssällskapen utfört under flera årtionden, nämligen undervisning och rådgivning om skogsvård, bidragsförmedling till skogsodling samt utförande av skogsvårdsarbeten och tillhandahållande av skogsfrö och plantor mot betalning. Även landstingen beviljade skogsodlingsbidrag och stödde skogsundervisning, och domänstyrelsens sex skogsingenjörer bistod skogsägarna med råd och instruktion i skogsvård.,
,
Summering
,Sammantaget fanns alltså en beprövad verksamhet som var välkänd i regering och riksdag, eftersom många bland de politiska beslutsfattarna var eller hade varit ledamöter respektive medlemmar i landsting och hushållningssällskap. Dit hörde bl a statsminister Boström, jordbruksminister Odelberg, riksmarsalken von Essen som varit ordförande i skogskommittén, och ett stort antal riksdagsledamöter. Det låg därför nära till hands att skogsvårdsstyrelserna skulle överta de nämnda uppgifterna särskilt som landstingen och sällskapen skulle utse ledamöterna i styrelserna. Dessa organisationer skulle ju fortfarande ha inflytande på skogsfrågorna.,Skogsvårdsstyrelserna hade således redan vid starten en hel del erfarenhet att bygga på, särskilt från hushållningssällskapens verksamhet. De fick också klara besked från riksdagen om hur de skulle arbeta, nämligen i första hand med upplysning som påverkansmedel. Styrelserna utvecklade på basis av detta ett arbetssätt som gjorde att skogsägarna fick förtroende för personalen och verksamheten. Det visar flera undersökningar, som tillsammans täcker stora delar av 1900-talet Man kan således kort konstatera att förhistorien till 1903 års lag och själva lagstiftningsprocessen har haft och fortfarande har ett stort inflytande på skogsvårdsstyrelsernas sätt att arbeta med de skogspolitiska medlen. ,
Läs mer: http://www.skogssverige.se/aktuellt/lasmer.cfm?6590