När de svenska skogarna försvann – myten om statens och det svenska skogsbrukets förträfflighet

15 maj 2020 Det är inte en fråga om att naturen kan återställas. Det kan den inte. Dagens aggressiva skogsbruk förstör mark, vatten, biologisk mångfald och miljö - för all framtid. De gamla skogarnas orörda dynamik går för evigt förlorad. För evigt! Det är oanständigt! Det har vi inte råd med! Politiker ta ert ansvar – stoppa skogsbrukets miljöförstöring! Läs Peter Lindgrens artikel som har publicerats i Dagens Nyheter.

När de svenska skogarna försvann – myten om statens och det svenska skogsbrukets förträfflighet

Väldigt många människor har inte en aning om vad som är på väg att förloras av gamla skogar och i förlängningen av biologisk mångfald. Den biologiska mångfald, som helt självklart är värd att bevara ur ett långsiktigt helhetsperspektiv, men som dessvärre väger lätt i balansräkningen.

Följer man flöden i sociala medier som handlar om exploatering av våra naturresurser, som skogsbruk och gruv- och vattenexploatering blir man ytterligt beklämd. Varje dag inkommer nya och grava exempel på brott mot avtal och lagar. Det ena exemplet efter det andra, på enorma kalhyggen ev. med några patetiska högstubbar, på hur bolagen säljer sin mark som är avsatt eller hotar att bli reservat för att samma dag kunna köpa virket av den nye ägaren. På hur renbetesland och kultplatser hotas av skogsbruk, gruvbrytning och ytterligare vattenreglering.

Den här fortsatta exploateringen av de gamla skogarna bedrivs med statligt och politiskt stöd av samtliga aktörer: Sveaskog och Fastighetsverket, skogsbolag, Svenska kyrkan, Skogsägarrörelsen, kommuner och andra likvärdiga institutioner. De privata skogsägarna, som är många, är nog i det här fallet de minst skyldiga. Dock får de oftast sina råd av virkesintressenter, vilket lätt leder till kortsiktigt agerande.

Det är inte en fråga om semantik, om vad som är gammal skog, hur gammal den skall vara, om den är brukad eller inte brukad. Det är fråga om att betrakta naturen och skogslandskapet som exploaterat eller inte. Det finns fortfarande markområden, som inte utsatts för kalavverkning, som inte utsatts för tunga maskiner, som inte markberetts och som inte planterats i monokulturer med enbart gran eller främmande trädslag. Det innebär i sin tur att marken och dess vattenbärande förmåga inte är förstörd. Mykhorizza och mångfald finns kvar.

Dagens exploaterande skogsbruk stöds av den statliga myndigheten för skogen, Skogsstyrelsen, vars mål och uppgift är att likställa miljö- och produktion i skogen.  Måluppfyllelsen avseende miljömål får hård kritik. Politikerna ser mellan fingrarna. Det mesta av allt tal om hänsyn från skogsbrukets företrädare kan enkelt avfärdas som dimridåer. Övertramp, och de är många,  förnekas eller bortförklaras. Det är bara att gå ut och titta. Förr kunde man gå ut i skogen för rekreation. Idag får man leta efter skog och förskräcks över kala landskap

De senaste årens katastrofala skogsbränder, stormhärjningar och inte minst angrepp av granbarkborre kan enkelt härledas till ett skogsbruk som inte sett skogen för bara träd. Hade skogsbruket bedrivits med hänsyn till biologiska principer, till mångfald och bidragande resistenta bestånd – och inte enbart till snabb och hög avkastning – så hade effekterna av dessa katastrofer varit betydligt mindre. Och Sveaskog hade inte behövt ansöka om att skjuta älg från helikopter

Det finns en skrämmande struktur av maktfullkomlighet och tolkningsföreträde som startade vid tidigt 1900-tal. Skogsmän bestämde hur skogar skulle skötas och politiker (män) bestämde att samer skulle flyttas. Den strukturen gäller delvis än idag och sammanfaller tragiskt i skogsbolags och stats fortsatta exploatering av de gamla skogarna, till men för världen och ett trots mot all anständighet avseende samernas behov av gammal skog för sin fortsatta överlevnad.

Och allt detta prat. Alla invändningar och kritik från FN och andra organisationer. Sverige föregångslandet har blivit ett avskräckande exempel! Och ingen har kurage nog att göra något. Utarmningen av våra sista riktiga skogsrester saknar därtill etisk bevakning.

Det värsta är att vi, folket, är så aningslösa och att politiker inte verkar läsa upproren på Facebook. Och att inte ens prof. Sten B. Nilssons (Tid för stor omställning i skogen, Altinget 17/4) eller Bo Dockereds (Statens skogar kan lösa striden i skogen, Altinget 7/4) kloka inlägg förefaller ha någon verkan.

Jag inser dessvärre att jag själv varit en del i detta. Föga anade jag 1968, när jag lämnade Skogshögskolan, att jag skulle bidra till det skogsbruk jag ser idag.

När de svenska skogarna försvann. En artikel av Peter Lindgren.

Peter Lindgren är jägmästare och var tidigare verksam vid SkogForsk i Uppsala. Numera arbetar han som organisationskonsult i det egna företaget  Proselva Peter Lindgren Consulting.

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Stina elektrifierar Komatsu
SkogsJobb