År 1914 startade skogstidningen som skulle kämpa mot sorgliga betesmarker, trånvuxna ungskogar och felaktiga träd.
2004 var det 90 år sedan Sveriges skogsbrukare fick en egen skogstidning. SKOGEN bars för första gången ut i bygderna i januari 1914. Det var året då det drog ihop sig till krig. Ett år för så länge sedan att Stockholms borgmästare dömdes för förargelseväckande beteende när han ropade ”Leve republiken” under det omtalade arbetartåget. Folket bodde på landsbygden, Selma Lagerlöf valdes in i Svenska Akademien, i Amerika invigdes Panamakanalen och saker i allmänhet kostade en fyrtiondel av dagens pris.
Som alla skogsmänniskor vet var skogarna i ett bedrövligt tillstånd. Och tidningen SKOGEN (ja, redan då skrev vi oss med versaler) hade ingen mindre uppgift än att råda bot på detta. ”En uppgift av stor betydelse för hela vårt näringsliv och därmed för hela vårt land.” I tidningens allra första artikel beskrivs målande skogarnas bedrövliga tillstånd:
”Om man skulle göra sig en bild av det utseende, våra mindre hemmansskogar förete, är det i allmänhet ingen ljus tavla som upprullas. Där finns å ena sidan otaliga sönderhuggna, planlöst utglesnade och förvildade områden, ungskogar, skövlade i sin bästa växt, sorgliga mellanting mellan betesmarker och skog, och å andra sidan, nära nog lika allmänt, ogallrade, trånvuxna ungskogar, bestånd, fulla av »vargar» och andra felaktiga träd.”
Det var alltså en skara bekymrade medborgare som såg behovet av en skogstidning och startade SKOGEN. Redan 1902 hade de strålat samman en oktoberdag på Kungliga Djurgården i Stockholm. Mest disponenter, professorer, generaldirektörer och jägmästare. Ett ståtligt sällskap – alla i mustasch och höga hattar eller plommonstop – som enades om att bilda Svenska Skogsvårdsföreningen. En ideell förening som skulle bygga upp skogarna igen åt en växande industri och en växande välfärd.
Men man skulle ha trevligt också. Dagen efter grundandet ägnade herrarna åt jakt. Nytta och nöje gick utmärkt att förena även under exkursioner till lyckade bestånd och under möten på restaurang Hasselbacken i Stockholm där hetsiga debatter stod om vad som var det lämpligaste avståndet mellan såddfläckarna.
Fast, alla svenska skogsbrukare kunde ju inte läska strupen på Hasselbacken. Det gällde att få kontakt med dem som arbetade runt om i landet också, förvaltare och skogvaktare såväl som jordägare. I tiotalet år utlyste föreningen tävlingar om bästa manuskript till folkbildningsskrifter som sedan trycktes och spreds.
Men år 1914 skulle skogsbrukarna få en ”populär” skogstidning i stället. SKOGEN föddes. Tidningen skulle innehålla ”i populär form avfattade, rikt illustrerade uppsatser i allt som tillhör skogsskötsel, skogsuppskattning, skogsteknologi, skogspolitik samt skogens naturhistoria”.
Ett bevis för att man nu ansträngde sig att locka till läsning bland kunskapstörstande skogsbrukare var att man i anmälan lovade att ”Varje uppsats införes i sin helhet i ett häfte.”
Det var alltså mot landets sorgliga skogar tidningen skulle kämpa. Den första årgången gav exempel på hur skogsvårdskurser kunde arrangeras. Vi visade upp kottplockningsredskap inför sådden, beskrev var i Sverige kottillgången var god och lärde ut lämpligt val av trädslag på olika ståndorter. En artikel hette ”Om förändringarna i vår djurvärld och arter, som försvinna.”
Under andra världskriget fick SKOGENs prenumeranter läsa om nya marknader. Veden skulle plötsligt användas som olja, bensin, koks, kreatursfoder, kläder, handdukar, skördegarn och brännvin.
Min egen, nästan kompletta, samling inbundna årgångar gör ett rejält språng i bokhyllan år 1926 då den växer till dagens format. Många andra läsare kan också bläddra sig bakåt i tiden: Än idag sparar hälften av prenumeranterna tidningen som kunskapsbank i mer än ett år. ”Jag har läst SKOGEN i 30 år – och jag har alla tidningar kvar, berättade en glad mässbesökare på Elmia nyligen. Jag har hört många andra säga liknande saker om den tidning som följt dem genom deras skogsliv.
Men ännu har vi bara kommit fram till andra världskriget. Atlanten blev ett osäkert farvatten, så trä användes till allt möjligt som inte längre kunde importeras, till och med bilbränsle. Veden ransonerades, samtidigt som det blev en skyldighet för skogsägarna att hugga den eldningsved som bränslekommissionen lät utsyna. Det fanns massor för tidningen att informera om och för läsarna att debattera. Men tidningen blev i stället tunnare. Pappret hade blivit dyrt. År 1940 minerade tyska flottan Kattegatt och halva exportmarknaden försvann över en natt – för att explodera igen åren efter kriget när Europa åter skulle byggas upp.
Och hela tiden fick skogsmännen (så småningom, med kvinnornas intåg, ”skogsfolket”) sin information i SKOGEN. Det är underbart att bläddra sig genom åren för att se vad de ville läsa. Om hur man kan bygga flyttbara men drägliga bostäder på 20-talet. Om 30-talets rop på mer sulfatved. Eller i senare tid, 70-talets mekaniseringsrapporter och 80-talets sakliga argument för lövslybesprutning, ordentligt ordnade för att varje skogsman skulle kunna ta en debatt i sakfrågorna. Låt vara att vi lyckades dåligt med argumentationen i den fråga som fällde det politiska avgörandet: helt enkelt folks oro oavsett vad de oberoende experterna sade om faktiska hälsorisker. Och idag är vi ju glada att slippa mycket av den besprutningsstämpel som hänger kvar över jordbruket. Idag kan vi skratta åt pläderingen för både DDT och fenoxisyror, men då var många skogsgubbar oroliga för återväxten och tacksamma för tidningens sakargument från forskarna. Mindre tacksamma var en del när redaktionen så att säga gjorde tvärt om och tog in en av skogsbranschens främsta miljökritiker som krönikör tidigt på 90-talet.
Andra skogstidningar föddes och dog. Skogsvännen, Tidskrift för Skogshushållning, Skogsägaren, Skogsland (ja, inte den senaste), Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift… 1996 blev SKOGEN för övrigt den äldsta skogstidningen i landet när Skogsmannen, vars tjänstemannaläsare också brukade ha SKOGEN, lades ner.
Under 1980-talet började det födas skogliga gratistidningar från organisationer som ville nå ut med sitt eget budskap. I viss mån bidrog kanske SKOGEN själv till grundandet av gratistidningarna genom att vi hade blivit en modern tidning som även tog upp branschens interna problem. ”Varför ska byken behöva tvättas offentligt?” som en skogsdirektör irriterat undrade. Gratistidningar med företagens och organisationernas gospel spreds i stora upplagor men skogsfolket ville gärna ha sin lite fränare SKOGEN.
Den största förändringen under 1980- och 90-talen var kanske ändå att SKOGEN inte längre fokuserade bara på tjänstemännen. På skogsföretagen delegerades nu ansvar ända ut till skogsarbetarna. Då ska de också ha SKOGEN, konstaterade företagsledare runt om i branschen. Det satte naturligtvis avtryck på innehållet och tidningen blev mer självklar än någonsin för annonsörer som sålde skogsutrustning. Ännu tydligare blev det när skogsarbetarna efter hand blev sina egna företagare – och läste SKOGEN i betydligt större utsträckning än sin ”egen” tidning.
Efter skogsarbetarna släpptes också de engagerade skogsägarna på allvar in i tidningen. Nu blev mångfalden av artiklar större. SKOGEN hade blivit branschens gemensamma tidning. En tidning som alla som brinner för skogen läser – och sedan diskuterar.
Och trots det blev ju läsekretsen mer professionell än vi tänkt från början. Så här presenterade föreningen sina ambitioner i det första numret i januari 1914: ”»Skogens» syfte är således att vara såväl en god och tillförlitlig kunskaps- och nyhetskälla — som ock ett organ icke blott för yrkesmännen utan äfven för hela den för skogsbruk och skogsvård intresserade allmänheten.”
Än idag slåss SKOGEN mot ”trånvuxna ungskogar och felaktiga träd”. Men vi har samtidigt följt skogsfolket genom nio fantastiska årtionden när det blivit ordning på skogens skötsel. Träden står som spön i backen och bestånden kantas numera av prydlig naturvårdshänsyn. Därför kan vi idag kosta på oss att även ifrågasätta de gamla sanningarna. Är det fortfarande en moralisk plikt att producera för fullt för att gynna denna ”för hela vårt land så viktiga” näring? Eller är skogsbruk en ekonomisk näring där var och en bör få fatta sina egna ekonomiska beslut?
Debatten går vidare och skogsbruket utvecklas. Nu liksom för 90 år sedan är det landets duktigaste skogsmänniskor som nästan mangrant följer tidningen, yrkesfolket inklusive de helhjärtade skogsägarna. Tack för att ni läser, engagerar er, hör av er, tipsar och debatterar. Det ska bli många sidor än.
Text: Bengt Ek, Chefredaktör