Om vi ser fyrtio år bakåt så har farhågor om den framtida råvarusituationen kommit och gått i olika skepnad. Den har beskrivits som såväl en hotande virkessvacka som ett nästan lika hotfullt virkesberg.
Men inget av dessa scenarier visade sig stämma med verkligheten. Nu står vi enligt vissa bedömare inför ett slukhål i virkesförsörjningen. Anledningen skulle vara att vi behöver stora mängder mer virke för att kunna utveckla bioekonomin.
I den ganska hårdföra debatten har bland andra skogsägarrörelsen hävdat att den enda vägen till bioekonomi går via ökade avverkningar och ökad produktion av biomassa. Budskapet är att industrins virkesförsörjning är överordnad alla andra samhällsintressen. Skogens klimatnytta blir ett slagträ i debatten. Det här är en uppfattning som stöds av åtminstone delar av den skogliga forskningsvärlden.
Men huvudsyftet med bioekonomin är inte ökad volymproduktion av biomassa. I en text som länkats till nedan diskuterar vi felsluten bakom slukhålsteorin. Vi pekar på att den tekniska utvecklingen som leder till ett effektivare resursutnyttjande glöms bort.
GÖR MER AV MINDRE
Såväl kartongtillverkare som sågverk i framkant kan i dag göra mer av mindre råvara. Dessutom missar slukhålsföreträdarna den viktiga ekonomiska analysen. För att skogsnäringen ska kunna bidra till en ökande bioekonomi måste den nämligen vara lönsam. Hur ska man annars förbättra skogsägarnas ekonomi? Deras engagemang och skötselmetoder är avgörande för råvarutillgången.
För att industrin ska nå lönsamhet är det vidareförädling och innovation, inte volymer, som krävs. Här gäller det att exempelvis bioraffinaderierna väljer rätt väg. Man måste inrikta sig på produkter med hög betalningsförmåga och inte de med minst förädlingsvärde, som biobränslen.
Vi är inte ensamma om att ifrågasätta bilden av att bioekonomin måste leda till kraftigt ökade avverkningar. Forskare i andra länder har också framhållit en rad områden där råvarubehovet faktiskt minskar. Produktionen av grafiskt papper rasar som bekant i volym.
Vi ser samtidigt att smartare, mindre råvarukrävande produkter och metoder är på frammarsch. Exempel på det är träbyggande, biokemikalier, cellulosabaserade textilier och, inte minst, förpackningar.
UNDVIK ENDIMENSIONELL POLITIK
Men viktigast av allt: En bioekonomi baserad på skogssektorn måste bygga på insikten att den är ett verktyg för att nå de globala målen för uthållig utveckling och klimatförändring.
Låt inte slukhålsföreträdarna driva en endimensionell skogspolitik. Vi måste följa det breda syftet, nämligen att bioekonomin innehåller alla skogens ekosystemtjänster och minskar resursutnyttjandet.
Naturens mångfald är en förutsättning för en hållbar, cirkulär bioekonomi. Och detta är något som konsumenter världen över kommer att kräva.
Allt handlar inte om industrins virkesförsörjning.
NIPPE HYLANDER, senior advisor hos ÅF Pöyry. Tidigare adjungerad professor vid KTH samt FOU- och miljöchef hos Assidomän’.
STEN B NILSSON, Internationell skogskonsult och professor vid det internationella institutet för tillämpad systemanalys, IIASA i Österrike.