Är politikerna på rymmen från verkligheten i det nationella skogsprogrammet ”Skogen – det gröna guldet”? Det undrar Sten Nilsson i sin grundliga genomgång (se länk nedan).
Han gör bland annat ett nedslag på 1990-talet då miljörörelsen och näringen hade börjat närma sig varandra. Ett informellt samhällskontrakt mellan stat och näring skapades – skogsägaren fick agera med frihet under ansvar.
Kontraktet började dock krackelera omkring år 2000. Miljökunskapen blev mer utbredd – konflikterna ökade avsevärt mellan skogsbruk och miljöintressen.
Så, bland annat efter en ny skogsutredning 2004 – 2007, kom Miljömålsberedningen år 2010. En av de största uppgifterna för den var att ta fram en plan för en strategi för långsiktigt hållbar markanvändning.
Nu lyftes skogen in i ett större sammanhang än man var van vid.
Och det var när skogsnäringen och miljörörelsen skulle samarbete under utredningsprocessen som det uppstod ett skyttegravskrig. Möjligheterna till ett konstruktivt arbete blockerades och i det läget blev Sten Nilsson inkallad som oberoende konsult. Hans uppgift var att ”låsa upp positionerna” och lämna förslag på hur samarbetsprocessen skulle bli mer effektiv.
– Jag lade då fram ett antal förslag, bland annat det om ett nationellt skogsprogram. Tanken var att det skulle bidra till helheten, en mer samlad skogspolitik, öka förståelsen för skogens betydelse i samhället, bättre förståelse för och tillvaratagande av miljö, sociala och kulturvärden, stärkt konkurrenskraft för skogsindustrin i den nya bioekonomin, bättre regional förankring av skogspolitiken och inte minst en bättre balans och ökad samsyn mellan olika intressen. Förslaget mottogs positivt av de politiska partierna och senare av näringen, skriver Sten Nilsson.
Hur har det gått sedan dess? Ja, innan Sten Nilsson går in på det tar han med oss på en på en parallell resa från 1990-talet och framåt. Den går bland mycket annat via internet som gav gemene man möjlighet att söka kunskap om miljöfrågor och organisationer möjlighet att bedriva opinionsbildning. Miljöfrågor engagerar nu som aldrig förr.
– Miljö – och friluftsorganisationer har nu cirka 1,5 miljoner medlemmar som har synpunkter på skogspolitikens utformande och skogsnäringens görande. Detta kan jämföras med att vi har cirka 330 000 privata skogsägare av vilka 110 000 är anslutna till skogsägareföreningar. Det finns således stor politisk sprängkraft när det gäller skogspolitikens utformande i de organisationer som har skogligt intresse men som inte tillhör skogsnäringen, skriver Sten Nilsson.
På hösten år 2015 tog nuvarande regering tag i arbetet med skogsprogrammet. Det startades fyra arbetsgrupper som i oktober 2016 presenterade sina förslag på hur skogspolitiken kan föras framåt.
Och vad händer nu? Det finns dessvärre mycket som talar för att implementeringen av programmet kan fallera, enligt Sten Nilsson.
Bland annat tycks slutproduktens mål vara rörligt från regeringens sida och arbetsgrupperna har inte lyckats lösa konflikterna mellan näringen och miljö- och friluftsintressen.
Ingen av intressenterna har visat sig mogna modern problemlösning, anser han. Näringen har slagit fast att det inte behövs några förändringar av rådande skogspolitik och miljörörelsen har villkorat processen, det vill säga vägrar att delta om inte vissa krav uppfyllts.
Implementeringen av det nationella skogsprogrammet hänger med andra ord på en skör tråd.
Sten Nilsson menar att det krävs omedelbara åtgärder:
Näringsdepartementet måste komma upp med ett konkret koncept om vad uthålligt skogsbruk betyder – och intressenterna måste tvingas till samverkan – bland annat.