I ungdomen gick det alltså till så här: Herrarna valde mer eller mindre noggrant ut sin danspartner och förde henne med fast hand i dansens virvlar. Hade jag ynnesten att bli utvald följde jag smidig som en vidja (det här var alltså väldigt länge sen) min kavaljer. Var 3-4:e dans var det Damernas. För att våga bjuda upp mumlade jag tyst ramsan ”jag kan, jag vill, jag törs” trots att ”Jösses flickor…” ännu inte var skriven. Mot slutet av danskvällen kom ”Damernas tjuv” när man under dansen fick ta kavaljerer från andra tjejer ….. om man tordes.
Åren gick och ”varannan damernas” infördes, pedagogiskt illustrerat av lampor med texten Damernas resp Herrarnas, ordning och reda. Själv var jag under den epoken alltför upptagen av barnafödande och -vårdande, varvat med skogsvårdande, för att hinna ut på dansbanorna. Men jag hörde aldrig om några protestaktioner när ”varannan damernas” infördes. Och vad jag förstår övergick detta så småningom i demokratisk dans där vem som helst bjuder upp vem som helst när som helst och hur som helst.
Såhär på Internationella Kvinnodagen 8 mars är det lätt hänt att börja fundera över paralleller till mitt yrkesliv i skogsbranschen. Vilken fas är vi inne i nu? Är det herravälde, varannan damernas eller demokratisk dans? Damernas tjuv vet jag säkert att det inte är. Vi skogskvinnor stöttar varandra i de flesta lägen.
Liknelsen haltar. Förutsättningarna för pardans är inte så goda inom skogsnäringen. Bland de enskilda skogsägarna är i och för sig 38 procent kvinnor så där dansas nog en del. I hälften av skogsägarföreningarna är nu kvinnor ordförande. Men bland ”skogstjänstemännen” (finns det något könsneutralt ord här?) i skogsnäringen är 4 av 5 män. Då blir det nog mer typ discodans. Och bland skogsentreprenörerna är inte ens var 20:nde kvinna. Dåligt läge för damernas tjuv.
I utvecklingsländer händer det att man hoppar över ett steg i utvecklingen. Man kan till exempel gå direkt från ingen telefon till mobiltelefon. Den fasta telefonin stod vid sidan och undrade vad som hände. Så tror jag att det blir med varannan damernas i skogsnäringen också. Metoden är passé. Nu gäller det att gå direkt till demokratisk dans. Och kanske kan en ny variant av Damernas tjuv bidra till det. Dagens nyutbildade skogskvinnor har skinn på näsan och sätter inte sitt ljus under skäppan. De vågar ta för sig, tjuva sin del av herraväldet.
Jag ser med förväntan fram emot den demokratiska dansens inträde i skogsnäringen.
Alternativet är att dansa limbo.
Marianne Eriksson, Styrelseledamot Föreningen Skogen