Ibland måste vi blicka bakåt för att greppa det som händer just nu. Det gäller även nu när skogsvårdslagen ska ses över. Idéhistoriker Erland Mårald berättar om överenskommelser som gjorts inom skogsbruket under 1900-talet – och får oss att fundera på: Hur går vi vidare?
Erland Mårald pratade på Future Forests seminarium om den framtida skogen – genom att blicka bakåt. I sina resonemang utgår han från de ”samhällskontrakt” som vi är en del av.
Samhällskontraktet är den gemensamma syn vi har på värden och mål. Det fungerar både genom lagar och informella regler. Och det får oss att kompromissa ”för det allmännas bästa”. Samhället och olika intressen blir lovade något och erbjuder annat i gengäld.
Men hur har detta kontrakt sett ut för skogsbruket? Samhällskontraktet är i högsta grad bundet till sin samtid. Erland Mårald har ringat in tre stora överenskommelser under 1900-talet.
– Det första gjordes kring år 1900. Det hade då pågått en exploatering av både människa och skog under lång tid. Staten kliver fram och stoppar bolagens uppköp av skog, äganderätten inskränks tillsammans med krav på att skogen måste skötas rationellt för att stoppa skövlingen. Staten övervakar så att industrin får sin råvara. Både industri och skogsägare blir stärkta, skogen ses som ett nationellt projekt.
Ett kontrakt som det ska vara – alla parter kunde så att säga skriva under.
Nästa överenskommelse gjordes på 1950-talet.
– Då ska skogsbruket effektiviseras. Tekniken blir väldigt viktigt. Arbetskraft överförs från skogsbruk till industri som garanterar full sysselsättning. Standarden för arbetarna bli bättre, både för dem som stannar i skogsbruket och för dem som går vidare till skogsindustrin. Facket är starkt. Skogen blir del av ett nationellt välfärds- och folkhemsbygge, förklarar Erland Mårald.
Just denna överenskommelse började krackelera redan på 1970-talet. En ekonomisk kris uppstod, industrin levererade inte full sysselsättning. Miljörörelsen började också ha synpunkter på kalhyggen och flygbesprutningar. Biologisk mångfald blev en stor fråga.
Så 1993 kom nästa överenskommelse – och det är den som gäller än så länge. Den innebär att miljörörelsen blivit en ny part. Produktion och biodiversitet ska vara likställda mål. Men den innebär också ett trendbrott för skogsägaren: Efter mer än hundra år av stark styrning drar sig staten tillbaka. Ett målsamhälle börjar visserligen ta form, allt fler mål läggs på skogsbruket. Men uppföljningen är vag och prioriteringarna oklara. Det blir frihet under ansvar. Istället är det marknaden som träder fram och kräver certifieringar. Samtidigt har industrin blivit allt mer global, Sverige är bara en spelplan bland många andra.
– Det har blivit svårare att skapa en gemensamhetskänsla för skogsbruket. Tidigare pratade vi allemansrätt, nu pratar vi äganderätt. Befolkningen lever fjärran från skogen.
Även miljörörelsen har förändrats. Från folkrörelse till lobbyverksamhet och med mediestrateger som ”vill vinna poänger”.
Frågan är: Vad händer nu?
1993 års skogsvårdslag ska ses över. En viktig förutsättning har förändrats, nämligen den nya kunskapen om klimatet. Än så länge, menar Erland Mårald, tuffar allt på, ganska mycket som vanligt. Men klimateffekterna väntar inte. Vi måste ställa oss frågan: Vad ska utgöra grunden för ett nytt samhällskontrakt för skogen? Och vilka ska ingå?
– Kanske ska gruppen intressenter vidgas, föreslår han.
Det råder idag en ganska splittrad syn på vad som är skogens bästa. Och som Erland Mårald uttrycker det: Alla har en stark åsikt om skogen, men få har varit där.
Men även här kan insikt om det förflutna hjälpa.
– Läget var väldigt splittrat på 1980-talet men det ledde ändå fram till 1993 års skogsvårdslag.
Läs även ”Klimathjältar sätter sig vid förhandlingsbordet” på skogen.se