Det händer mig många gånger. Nu, senast när jag med vänner gjorde en utflykt i Göteborgstrakten. Vi besökte ett grönområde i ytterstaden. Det är fantastiskt roligt att utforska nya platser. Men det jag såg som kantade gångvägarna var en alltför bekant syn: en risig, snudd på igenväxt skog. Jag kunde visserligen räkna till 10-15 trädslag i området. Men andra, utan skoglig anknytning, pratade om att marken ”var täckt av sly”.
Den uppfattningen säger något om den respekt som människor får för skogsmark som inte tas om hand.
Ett annat exempel: En vacker ek står vid ett motorvägsmot. Men den syns knappast, och den har börjat tappa livslusten, grenarna har börjat ruttna. Andra träd tränger in och skuggar den. Hade man rensat runt den hade den blivit gladare. Eken är en fin biotop och ekollonen gläder djuren. Det som rensas bort kan gå till värmeverket och bli till energi. Men eken lämnas ”orörd” – och snart finns det ingenting kvar att beundra.
Ett tredje exempel: Ett äldreboende ligger mellan gångvägar och planerade ytor. Här finns gott om talluppslag, men inlindade i kronorna växer andra trädslag som klibbal och ek.
Tall som får växa fritt blir ståtliga med vackra kronor. Men här bildar träden en vägg som hindrar de boende från att se ut!
De här exemplen visar på något som är typiskt i dag. Det finns ingen tanke bakom eller kunskap om tätortsskogen och dess skötsel.
En annan nackdel är att folk från bostadsområden använder oskötta skogsmarker som dumpningsplatser för trädgårdsavfall. Här hamnar grenar, plantor och rester av häcken när den klippts. Så småningom får man en trädgårdsflora i skogen.
Vi lever i en tid när avståndet mellan människa och skog ökar. Trots geografisk närhet, leker allt färre barn i skogen. Om skogen blir en mörk svårframkomlig plats kommer få att förlägga sina utflykter dit.
Idag präglas skogsvården av antingen eller. Antingen brukas skogen – eller så lämnas den orörd. Varför måste det vara antingen eller?
Det finns många bra kommunekologer, men alltför ofta verkar det som att man förordar just det orörda. Man pratar om att skogen är under ”fri utveckling”. Historiskt har vi brukat nästan varenda kvadratmeter av vår skogsmark. Det är förstås inget vi ska göra igen. Men varför kan skogen som finns i stadens ytterkanter inte vårdas så att den blir inbjudande?
Åtgärderna behöver inte vara så omfattande:
Gallra i trädskärmen runt sjön så att den syns från motionsspåret!
Röj runt de härliga klippblock som kan finnas, så att solen når ner! Det mår både människor och skalbaggar bra av. Där kan man slå sig ner med kaffetermosen!
En annan viktig sak är att få ut våra barn i skogen. I närheten av äldreboendet jag nämnde finns en skola. Tänk om skogen, den med de inträngda tallarna, kunde bli en liten skolskog! Tänk om barnen kunde tillåtas att anlägga en egen liten naturstig.
Jag är säker på att kommunerna kan hitta rationella sätt att sköta sin skog. Kunskap och kompetens finns. Det finns allt att vinna på det! Det ger en tydlig signal: Vi som bor här bryr oss. Skogen blir också en vacker, framkomlig plats att vistas i. Och viktigast av allt: den får oss att må bra!
Hans- Jöran Hildingsson
Fotnot: En skolskog är ett avgränsat område som disponeras av skolan för lektioner och utevistelser. Här kan teorier testas i praktiken. Skolan och markägaren upprättar en överenskommelse där skolan får tillstånd att göra lite mer än vad allemansrätten tillåter, exempelvis bygga eldplats, bygga vindskydd eller kanske avverka några träd. (Källa: Skogen i skolan)