Ett träd som är sisådär 40 centimeter i diameter och normalhögt för sin grovlek håller ungefär en kubikmeter i stammen. Och binder omkring ett ton koldioxid. (Eller rättare sagt kolet från ett ton – syret släpps ju tillbaka till luften.) Mängden kol som trädet binder varierar förstås lite med trädslag, om man räknar med rot och grenar och så vidare. Men ungefär. Det tänker jag ibland när jag tittar på mina träd.
I den här aspen bor det fåglar och en massa små liv som jag inte kan se, men som spetten ser på med god aptit. Därför får det stå kvar och lagra sitt kol tills trädet dör. Sedan får det sakta ruttna. Andra träd, björkar, tallar, granar, blir brasved, och när jag sålde en liten gallring blev de fina skogsprodukter. En kubikmeter därifrån ersätter uppåt 500 kilo koldioxid från olja. Och samtidigt växer de kvarlämnade träden på sig och binder mer koldioxid, skapar mer skogsprodukter som ersätter mer olja.
När jag når runt trädet och kan knäppa händerna vet jag att här står det kol från ett helt ton koldioxid.
Hellre här än i luften.
Har du gett något av dina självodlade tonträd en kram någon gång? Lägg gärna upp en bild på vår Facebooksida!
(Förresten: Om du vill räkna ut hur stor stamvolym ditt träd har kan du lätt få svar på den fantastiska digitala skogsgrådgivaren Kunskap Direkt. Och en kubik stamved ger ett ton bunden koldioxid.)