–Den gängse bilden är att trakthyggesbruket infördes runt år 1950. Vi hade en uppfattning att det inte stämde, säger Hanna Lundmark. Tillsammans med forskaren Torbjörn Josefsson och professor Lars Östlund beslöt hon att ta reda på fakta.
Främst analyserades en stor mängd artiklar i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift från 1883–1960. Resultatet visade att bilden av trakthyggesbrukets utveckling i norra Sverige var starkt förenklad och att metoden tillämpades i ganska stor omfattning redan i början av 1900-talet. Men hur kommer det sig då att trakthyggesbruket blivit så starkt förknippat med 1950-talet?
–Vi har i vår studie försökt ta reda på ursprunget till denna ”myt”, säger Hanna Lundmark och förklarar vad de kommit fram till.
–Övergången från blädning till trakthyggesbruk beskrivs ofta som ett snabbt skifte från en avverkningsmetod till en annan, medan vår studie visar på en mer komplicerad och stegvis utveckling. Ett rationellt skogsbruk baserat på trakthyggesbruk utvecklades samtidigt som andra avverkningsmetoder fasades ut.
–Vid förra sekelskiftet ansågs dimensionshuggning vara irrationellt, medan både blädning och trakthuggning betraktades som rationella metoder. Oenigheterna mellan förespråkarna för de olika metoderna var sällan så stora som det ibland framställs. Under de första årtiondena av 1900-talet förändrades synen och trakthuggning ansågs då vara den rationella metoden.
–Under lång tid rådde osäkerhet kring vilken metod som skulle tillämpas och det är sannolikt att ledande skogsmän ville ena skogsbruket genom att tillämpa en enhetlig skogsskötsel. Det var svårt att övertyga skogsmän att överge invanda mönster vilket fordrade ”kampanjer” för att bryta med gamla traditioner och gå vidare till nya, moderna och rationella metoder. Termer som ”restbestånd” och ”gröna lögner” användes som verktyg för att möjliggöra en brytning från det gamla, säger Hanna Lundmark.
–Som ett led i att göra något åt dessa restbestånd utkom Domänverket 1950 med cirkulär nummer 1/50. Cirkuläret förbjöd blädning och har ofta framhållits som en viktig nyckelfaktor för förståelsen av trakthyggesbrukets utveckling i norra Sverige. Det förknippas även med själva introduktionen av trakthuggning.
Verkligheten är att ingenting särskilt hände i samband med detta cirkulär, introduktionen av trakthyggesbruket och restaureringen av skogarna hade påbörjats långt innan.
–Cirkuläret diskuterades inte heller i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift. Mellan 1950 och 1960 omnämns cirkuläret i endast en artikel. Vi menar att betydelsen av dokumentet har överdrivits i efterhand för att markera skiftet från omodernt skogsbruk till modern skogsskötsel.
–Det är därför möjligt att bilden av 1950 som trakthyggesbrukets tid är ett konstruerat scenario som har sin grund i den komplicerade övergångsprocessen mellan olika avverkningsmetoder, men även i behovet av en positiv historieskrivning bland skogsmännen i Sverige, förklarar Hanna.
–Skogsmännen ville dra en tydlig gräns mellan de gamla metoderna och de nya – mellan det irrationella och rationella. Exploateringen av skogsresursen skulle man lämna bakom sig till förmån för ett långsiktigt hållbart skogsbruk där praktisk erfarenhet skulle ersättas med teoretiska och moderna erfarenheter.
Vad gjorde att trakthyggesbruket blev en etablerad metod i norra Sverige redan för mer än etthundra år sedan?
–En stegrad efterfrågan på svenska skogsprodukter från utlandet var en av dem. Då behövdes mycket virke, men också återväxt. Massaindustrins expansion bidrog till att det även behövdes klenare skogsråvara än bjälkar och sågtimmer, konstaterar Hanna.
–Slutet av 1800-talet och framför allt början av 1900- talet var en expansiv period för de norrländska skogsindustrierna. Samtidigt började man observera resultaten av de återkommande dimensionsavverkningarna och insåg att man måste börja tänka i nya banor för att kunna främja en framtida återväxt.
Hanna Lundmark berättar att inspiration och kunskap om trakthyggesbruket kom från Tyskland, dåtidens främsta skogsbruksnation. Det svenska storskogsbruket hade sedan länge väl utvecklade kontakter med tysk skogsforskning. Där utvecklades såväl trakthyggesbruk som efterföljande återbeskogning, vilket visade sig vara en framkomlig metod för att återställa trashuggna skogsbestånd.
SKOGEN 2/2014