(Alces alces) det största hjortdjuret med en mankhöjd av upp till 235 cm, längd uppemot 310 cm och vikt uppemot 700 kg. Pälsen är kraftig, till färgen brun eller gråsvart på bålen medan underbenen är gråvita. Huvudet är i profil triangulärt trubbigt hos kalvar och utdraget hos vuxna med karakteristisk mule och hakskägg. Svansen är mycket kort. Fötterna har klövar och lättklövar som ger förhållandevis god bärkraft på sank mark och i snö. Endast tjurarna bär horn, vilka byts varje år. De utvecklas antingen som skovelformiga (palmata) eller grenade (cervina) horn. Man skiljer på nordamerikansk älg och eurasisk älg. Älg lever i boreala skogar där den föredrar fuktiga marker med viden och asp och äter örter och ris samt blad från buskar och småträd.
Födan varierar med årstiden. På sommaren består den mest av löv och skott på buskar och ungskog av björk, sälg, vide, rönn, asp, lönn, ek och ask samt dessutom av en mängd örter, inte minst på våtmarker. På hösten börjar ljung och bärris att dominera. På vintern hör kvistar, skott och knoppar av löv och barrträd till basfödan.
Älgen är en av skogens allra svåraste skadegörare. I södra Sverige är älgens barkgnag ett hot mot all lövskogsodling. Under hårda vintrar i Norrland, när älgen samlas i större grupper, kan det bli fråga om rena härjningar på tallungskogen. I alla barrskogsområden blir särskilt tallen hårt åtgången när tillräckligt med lövträd saknas. Älgen betar också hellre i glesa än i täta förband. På vintern kan älgen också gnaga bark av både löv och barrträd, särskilt asp och tall, lokalt också gran. Älgbetning kan möjligen hindras genom att fördröja röjningsinsatser på lokaler där älg angriper tall. Ett bibehållet högt antal tallar upp till ”älgbetningssäker” höjd (4 m) lindrar teoretiskt trycket på varje enskilt träd. Att lämna mycket löv i bestånd med högt betningstryck är ingen garanti för att skadorna på tallarna ska minska. Det enda riktigt effektiva sättet att motverka älgskador anses vara en rätt balanserad jakt.
Skogsencyklopedin