tillstånd hos växande träd på marker med högt grundvatten eller där tjäle (tjältorka) eller svallis finns kvar länge under våren. Sådana marker karakteriseras av dålig dränering och ofta av ett tjockt isolerande förnalager. Det frusna markskiktet gör att luften inte kan tränga ner och den vattendränkta marken blir syrefattig.
Hos gran beror skadan på att finrötter dör p.g.a. syrebrist, t.ex. i täta granbestånd på nedlagd åkermark där tjäle kan dröja kvar länge på våren eftersom solinstrålningen är liten. Skadade träd står spridda i beståndet, ofta i lågt liggande terrängpartier. I första hand blir äldre barrårgångar bruna och årsskotten kan bli förkortade. Omfattande barrförluster kan leda till att träden dör. Syrebrist kan också leda till att järn övergår till lättlöslig form och sugs upp av trädet med en blåsvart missfärgning av veden som följd. Även långvarig vattendränkning under våren i områden med svallis eller i vattensjuka marker kan leda till syrebristskador.
Tallar i fjällnära områden kan drabbas av tjältorka efter mycket stränga vintrar om inte tjälen går ur marken innan träden börjar sin fotosyntes och vattenupptagning.
Syrebrist leder till nedsatt vitalitet och följs inte sällan av sekundära angrepp av sextandad barkborre och av honungsskivling.
Skogsencyklopedin