kemisk metod för tillverkning av pappersmassa av råvara från alla träslag. Kokningen sker under tryck med en alkalisk lut som huvudsakligen innehåller natriumhydroxid och sulfider. Sulfat (och karbonat) finns egentligen endast som förorening i kokluten. Att processen ändå kallas sulfatmetoden beror på att natriumsulfat ursprungligen användes för att ersätta förlusten av natrium vid regenereringen av kokluten. Processen uppfanns 1882 av tyske CF Dahl som tryckkokade vedflis i 2–3 timmar tillsammans med vitlut vid 170 °C och därvid utlöste ligninet och cellulosan och veden sönderföll i fibrer utan mekanisk behandling. I en serie diffusörer tvättades massan med vatten fri från den förbrukade luten (svartluten). Processen var diskontinuerlig och förblev så in på 1950-talet, då en kontinuerlig process började användas. Kokningen sker därvid ofta i en stående cylinderformad kokare, en Kamyrkokare, där flisen matas in i toppen och den färdiga pappersmassan tas ut i botten. Även tvättningen sker i kokaren. Massan behandlas sedan i ett blekeri för ligninavskiljning genom s.k. syrgasdelignifiering, tvättpress, blekning, upptagning och packetering i massabalar. Förfiningen av processen går ut på att minska kemikalieförbrukningen utan att påverka cellulosans pappersbildande egenskaper samt att spara energi. Den förbrukade luten – sulfatavluten eller svartluten – indunstas och förbränns i sodapannor för återvinning av kemikalier samt för energiproduktion. Svartluten innehåller ungefär hälften av vedens organiska substans och utgör den helt dominerande andelen av svenskt biobränsle.
Skogsencyklopedin