samlingsbenämning på olika skador som drabbar växande skog. Skadorna yttrar sig som barrdöd, grendöd eller avdöende stambark och ledningsbanor, eller rötter hos större träd. Alla dessa kan leda till kronutglesning av olika typ. Hos plantor är vissning, strangulering, näringsbrist och symptom på barren eller bladen vanliga tecken. Inom skogsbruket vidtas en rad åtgärder för att undvika eller bekämpa skador som kan minska virkets volym och värde. Ett mycket betydelsefullt resultat av förebyggande åtgärder är att man då radikalt minskar effekterna av sekundärangrepp. Genom ett val av trädslag, plantstorlek, plantkondition och planteringstidpunkt kan skador genom torka och frost på föryngringar minskas. Likaså minskar en gles skärm av lövträd skador (på gran) av vårfrost. Se även skogsskydd.
Skadorna brukar delas upp i abiotiska och biotiska skador.
Abiotiska skador är klimatiska skador, luftföroreningar, avverkningsskador och brandskador. Både tork- och frostskador är vanliga, och de innebär ofta en stress för trädet, som därigenom kan bli mottagligt för skadegörarare. Skogsvårdsåtgärder kan i viss mån förhindra eller minska storm- och snöbrottsskador eftersom röjda och gallrade bestånd är mer motståndskraftiga än täta, orörda bestånd. Nygallrade bestånd är dock ömtåliga. Trädfällning vid svåra stormar kan dock inte förhindras och c:a 1 miljon m3sk stormfälls ett normalt år. Extrema stormar fäller betydligt mer, som t.ex. de tre som härjade hösten 1969 och fällde 37 miljoner m3sk – en hel årsavverkning i området som drabbades. Stormarna ”Gudrun” och ”Per” 2005 respektive 2007 fällde totalt c:a 90 miljoner m3sk i Götaland. Skogsbränder har numera ingen stor betydelse i svenskt skogsbruk, även om de lokalt kan bli allvarliga. Skador på virke efter tidigare skogsbränder är dock inte ovanliga och brandmärken, s.k. brandljud, i gamla tallar sänker kvaliteten på timret. Luftföroreningar ger såväl akuta som långsiktiga skador, om utsläppen kan kommer från närbelägna källor. Lokala utsläpp har under lång tid orsakat skador på skog, som t.ex. skogsdöden runt Falu koppargruva under senare delen av 1600-talet. I Centraleuropa inträffade en alarmerande skogsdöd under 1970- och 1980-talen p.g.a. mycket höga halter av bl.a. svaveldioxid i kombination med extrema väderförhållanden och ungskogar med liten genetisk variation. I Sverige leder luftföroreningar till en allmän försurning av skogsmarken, särskilt i sydvästra Sverige, och för att få reda på om detta har skadlig inverkan på rotsystemen finns observationsytor över hela landet där utvecklingen följs noggrannt. En effekt av nedfallet är tillskottet av kvävegödsel i form av nitrat och ammonium, vilket åtminstone tills vidare främjar tillväxten på skog. Den långsiktiga effekten är inte säkert lika gynnsam.
Biotiska skador är insektsskador, svampskador och viltskador. Föryngringar drabbas ofta av skyttesvampar och snytbaggar, ungskogar av knäckesjuka, skottvecklare och älg, äldre skogar av törskate, rötor och barkborrar. Många organismer är skadegörare på växande skog. Rottickan är den allvarligaste skadegöraren bland svamparna och angriper veden hos växande granar samt försvagar rötterna, vilket kan leda till sämre stormfasthet. Skadorna är vanliga i Götaland och Svealand samt utmed Norrlandskusten. Man beräknar att c:a 15 % av granarna i södra Sverige är angripna och att svampen årligen orsakar skador för nära 1000 miljoner kr. Honungsskivlingarna, som kan döda både plantor och yngre träd och även orsaka rötskador, är också mycket vanliga, men deras skadegörelse är av mindre omfattning. Som sekundärangrepp kan den dock förekomma ymnigt lokalt efter vitalitetsnedsättning hos t.ex. gran och ek. Gremmeniellasvampen angriper gran, tall och contortatall, lokalt i stor omfattning. Svampangrepp på trädens barr kan få svåra följder, särskilt angrepp av barrangripande svampar (s.k. skyttesvampar) tallskytte och snöskytte på föryngringar. Bland insekterna är det främst de sekundära skadegörarna som i allmänhet ger de största förlusterna. Till dessa insekter hör snytbagge, och barkborrar. Snytbaggen utgör det stora problemet i föryngringarna. Granbarkborrar och märgborrar skadar ung eller vuxen skog – massangrepp är visserligen inte vanliga, men angreppen är tillräckligt ofta så stora att de orsakar märkbara förluster för den enskilde skogsägaren. Således dödades under 1997 drygt 500 000 m3sk och 2006–2009 drygt 3 miljoner m3sk av granbarkborren. Sedan virkesterminalerna minskat i betydelse och lagerhållningen av virke blivit kortare och bättre vid industri, har angreppen av större märgborren minskat i närheten av sådana platser. Överhuvudtaget har en utvecklad skogshygien minskat de biotiska skadornas omfattning. Angrepp av ett flertal arter på barr och löv kan nedsätta vitaliteten tillfälligt hos träden, men dödar dem inte akut. Först om angreppen upprepas under ett par år eller om de följs av svåra sekundära angrepp dör de angripna träden. Sådana skador kan i allmänhet endast i ringa omfattning motverkas med skogliga åtgärder. Kvalster orsakar även de skador, men sällan av betydande omfattning. Barrträdskvalstret kan dock ge ekonomiska skador i plantskolor.
Bekämpningsåtgärder var förr vanliga med hjälp av kemiska preparat, men förekommer endast undantagsvis i dag. Andra mer miljövänliga metoder har införts såsom biologisk bekämpning och mekaniska skydd. Barkborrar orienterar sig t.ex. med hjälp av luktsinnet och kan då lockas i fällor eller missledas med hjälp av feromon. Snytbaggens härjningar kan motverkas med kemiska eller mekaniska plantskydd eller s.k. hyggesvila, markberedning och stora plantor. Rötsvampen Phlebia gigantea sprids på gallrings- eller slutavverknningsstubbar för att hindra spridning av rottickeinfektion.
Andra skadegörare är däggdjur av olika slag, främst gnagare och hjortdjur. Sorkar, särskilt åkersorken, äter under vinterhalvåret bark av plantor och träd och kan skada skogsföryngringar främst på gräs- och vegetationsrika marker. Älg och rådjur orsakar skador på växande ungskog, liksom kronhjort i södra delen av landet. Skadorna uppkommer genom att djuren betar av kvistar, skott, knoppar och bark samt i viss mån av att de fejar hornen mot stammarna. Viltskadorna kan inom större eller mindre områden vara omfattande.
Skogsencyklopedin