vetenskap, dokumentationsverksamhet eller annan verksamhet som återspeglar skogen, skogsbruket och skogsanvändningen i gången tid. Skogen hade i Sverige stor betydelse långt innan dess produkter fick industriell användning.
Agrarsamhället: Skogen var en viktig förutsättning för livet på landsbygden och gav virke till byggnader, tjära, pottaska, stängsel och bränsle till uppvärmning och matlagning, livsmedel i form av svamp, bär, vilt och i nödtider även ”bark”, dvs. den näringsrika basten, till föda. Dessutom gav skogen sommarbete och vinterfoder till husdjuren, vilket i intensifierad form ledde till hagmarker för sommarbetet och till lövängar för vinterfodret. Ett sätt att utnyttja skogsmarken var att hugga ner träden och bränna av marken, s.k. svedjebruk, för att så spannmål. Stenmurar och odlingsrösen i dagens skogar visar att detta vandrande eller roterande jordbruk totalt omfattade en stor del av det som nu är skog i södra och mellersta Sverige.
Industrisamhället: Stor industriell betydelse fick skogen först i och med järnhanteringens expansion, särskilt snabbt under första hälften av 1600-talet. Stora virkeskvantiteter förbrukades både för brytningen (genom s.k. tillmakning) och för smältning och reduktion av malmen till tackjärn. I början av 1700-talet ersattes tillmakningen av krut och på 1870-talet av dynamit. Importerat stenkol ersatte så småningom träkolet, men fram till början av 1950-talet förekom viss milkolning. Det industriella utnyttjandet fortsatte med sågverksindustrins uppbyggnad vid 1800-talets mitt och framöver. Eftersom det endast var grövre virke som var intressant för sågarna kom dimensionsavverkning utan hänsyn till återväxt och skogsvård att prägla skogsbruket och de sakta återväxande skogarna. En omtalad företeelse var baggböleriet. Resultatet av dessa avverkningar blev ofta stora områden med glesa skogar, vilka genom målmedveten skogslagstiftning (den första skogsvårdslagen tillkom 1903) och utbildning restaurerats under 1900-talet till högproduktiva kulturskogar.
Skogsskötsel: Tanken på att skogen behövde förnyas uppkom och omsattes i praktiska åtgärder redan då Domänverket genomförde omfattande skogsplanteringar på de kala fäladsmarkerna i Västergötland i mitten av 1800-talet och då privata skogssällskap före sekelskiftet skogsplanterade Västsveriges kala ljunghedar i mindre skala. Restaureringsarbetet kom igång på allvar under första hälften av 1900-talet genom att även klena virkesdimensioner började efterfrågas av pappersmasseindustrin, vilken snart förbrukade virkesvolymer i samma omfattning som sågverken, men nöjde sig med klenare dimensioner och sämre kvaliteter. Möjligheterna till ett långsiktigt planerat skogsbruk öppnade sig och skogen kunde huggas även under sin uppväxt genom beståndsvårdande gallringar som betalade sig både direkt genom försäljning av massaved och på sikt genom förbättrad tillväxt av sågbart virke. Skogsbruket ändrade karaktär från ett s.k. exploaterande till ett s.k. intensivt skogsbruk med kontinuerlig virkesproduktion.
Tillväxt: En i dag mycket märkbar effekt av restaureringspolitiken och det intensiva skogsbruket är att både virkesförråd och tillväxt ökar – trots att avverkningarna också ökat. För hundra år sedan var skogstillståndet som sämst och det totala virkesförrådet c:a 1500 miljoner m3sk och tillväxten c:a 50 miljoner m3sk per år. För femtio år sedan hade förrådet växt till c:a 2100 miljoner m3sk och tillväxten var c:a 75 miljoner m3sk per år. I dag är virkesförrådet uppe i närmare 3000 miljoner m3sk och tillväxten närmar sig 100 miljoner m3sk per år.
Miljöeffekter: Satsningen på ett intensivt virkesproducerande skogsbruk har fått allvarliga konsekvenser för många skogslevande organismer. Genom att skogar med gamla, grova träd och döda träd successivt har försvunnit, har överlevnadsmöjligheterna minskat för bl.a. många fåglar, insekter, svampar och lavar. Detta började man motverka under 1990-talet genom att bedriva ett skonsammare skogsbruk och ta större naturvårdshänsyn än tidigare.
Brukningsmetoder: I takt med skogsskötselns och skogsindustriernas utveckling har även de tekniska brukningsmetoderna och sättet att organisera skogsarbetet förändrats. I början av 1900-talet uppstod ett slags arbetsvandringar då skogsarbetare, främst värmlänningar, drog sig till Norrland. Avverkningarna började organiseras i körarskiften som utackorderades till körare, vanligen bönder med häst, som i sin tur lejde någon eller några huggare, ibland också en brosslare (hjälplastare) för att dra samman timret till en lastbänk. Redskapsutvecklingen gick till en början långsamt, men accelererade när motorsåg och traktor introducerats. Yxan förblev länge det enda redskapet för avverkning. På 1860-talet introducerades sågen, de första var tvåmans stocksågar, senare kom enmans timmersvansar för grova träd och bågsåg för klena. I början av 1950-talet introducerades enmans motorsågar och knappt tjugo år senare sågs de första stora avverkningsmaskinerna i skogen, vilka nu utvecklats till datoriserade, högproduktiva skogsskördare med direktförbindelse med virkesköparna för att i varje stund producera virke med rätt kvalitet och dimension. Massatillverkningens krav på barkat virke ledde vid sekelskiftet till utvecklingen av barkspadar, vilka kom att bli överflödiga genom att barkningen flyttades från skogen till industrin där stora barkmaskiner tog över arbetet.
Transporter: Körningen utvecklades även den under lång tid i långsam takt. Kördonen var länge primitiva och utvecklingen av getdoningen (två kälkar förenade med en kätting eller stång) sågs som en stor förbättring. Hästen stod för transporten av virket ut ur skogen varefter det flottades vidare till sågar eller massaindustrier. Under mitten av 1900-talet fick hästen sällskap av ombyggda jordbrukstraktorer i skogen. De senare utvecklades och specialiserades alltmer och övertog snart helt hästens roll. Lastbilar och nyanlagda skogsvägar förde till en början virket ut till flottavlägg, men kom snart att transportera virket ända fram till industrierna. Flottningen började sin avveckling runt 1970 och var helt avvecklad 1991. För de långa transporterna fick järnvägen en viktig roll även om den aldrig blivit ett dominerande transportmedel.
Skogsencyklopedin