ekonomiska teorier och metoder tillämpade på hushållningen med skogsresurser. Till skogsekonomins viktigaste användningsområden hör investeringsanalyser av skogsvård och avverkningar, skogsbruksföretagets ekonomi och planering, virkesmarknad, fastighetsmarknad, skogssektoranalyser samt ekonomiska aspekter på naturvård. Bland de klassiska skogsekonomiska spörsmålen finns valet av omloppstid, trädslagsval, valet av skötselmodeller och återväxtstrategier samt beskogning av nedlagd åkermark och fastighetsvärdering. Andra typiska skogsekonomiska frågor rör skogsdikning, skogsgödsling, stamkvistning och andra åtgärdsspecifika kalkyler.
I de skogsekonomiska kalkylerna har kalkylräntan avgörande betydelse eftersom beräkningarna i allmänhet sker med diskonterade eller prolongerade värden därför att skogsbruk är en långsiktig hantering. Mer kortsiktiga kalkyler görs för investeringar i utrustning av mer kostnadskrävande slag. I de fallen används investeringskalkyler där utnyttjandegrad, prestation och kalkylräntan hör till de avgörande faktorerna.
Skogsekonomiska beräkningar är inte sällan komplicerade och innehåller många osäkra värden och är avhängiga tillväxtprognoser för bestånd m.m. Avancerade datorprogram söker ta hänsyn i olika grad till variationsmöjligheterna och vid ekonomisk skogsbruksplanering görs beräkningar och optimeringar direkt i olika ekonomiska planprogram för datorer. En särskild gren inom skogsekonomin söker värdera andra nyttigheter än virkesproduktionen såsom rekreationsvärde, naturvärde, jaktvärde, bärproduktionsvärde m.m. Välkända skogsekonomiska begrepp är Faustmanns formel, visarprocent, markränta, markvärde, markhyra, ståndskogsvärde, värdetillväxt, optimal omloppstid. Se även skogsbrukets ekonomi.
Skogsencyklopedin