oorganiska föreningar mellan kisel och syre såsom salter bildade av kiselsyra och något annat ämne, huvudsakligen aluminium, järn, kalcium, kalium, natrium eller magnesium. Silikater är vanligen mycket beständiga och förekommer naturligt som bergartsbildande silikatmineral (t.ex. fältspat, kvarts, glimmer, kaolinit) vilka utgör mer än 90 massprocent av jordskorpan, huvudsakligen fältspater (60 %), amfiboler, pyroxener och oliviner (17 %) och kvarts (12 %). Silikatjonerna har den egenskapen att de kan kopplas samman genom syrebryggor till komplexa strukturer av isolerade grupper, ringar, kedjor, skikt eller tredimensionella nätverk. Strukturerna varierar delvis beroende på i vilken omfattning som andra ämnen ersätter kiseljoner i silikatbildningen. Strukturerna är mycket stabila om de enbart består av kisel och syre varför vittringen av sådana mineral (kvarts) är en mycket långsam process. Silikater där något av de tidigare uppräknade ämnena ingår blir mer lättvittrade. Silikat ingår i glas, porslin, keramik, cement, ädelstenar (smaragd, akvamarin, turmalin och topas) och ornamentsten (jade, rodonit). Vid klassifikation av mineralen, baserat på deras kemiska uppbyggnad utgör silikaterna den mest omfångsrika klassen. Kristallografiskt omfattar de grupperna nesosilikater (ö-silikater), sorosilikater (gruppsilikater), cyklosilikater (ringsilikater), inosilikater (kedjesilikater), fyllosilikater (skiktsilikater) och tektosilikater (nätverk- eller fackverssilikater).
Skogsencyklopedin