(1) den ena av växtkroppens två huvuddelar hos ormbunkssporofyten och hos fanerogamerna (fröväxterna) – den andra är skottet, som består av stam och blad.
Rotens uppgifter är att förankra växten och ta upp vatten och näringsämnen. Roten är ibland upplagringsorgan och för många örter överlevnadsorgan under vinter- och torrtid. Rötterna är normalt underjordiska, men ibland förekommer luftrötter som har en annan funktion än jordrötterna, t.ex. andningsrötter hos mangroveväxter och stödrötter i form av pelar-, stylt- och plankrötter hos många tropiska träd, t.ex. fikusar. Ofta uppfattas alla underjordiska växtdelar som rötter, men detta är en kraftig förenkling. I själva verket rör det sig oftast hos örter, gräs och ris om jordstammar (rhizom).
Hos fanerogamerna finns ett rotanlag, lillrot (radicula), redan i fröet. Vid frögroningen ger anlaget upphov till primärroten, som hos tvåhjärtbladiga växter i regel utvecklas till en huvudrot med sidorötter. Hos enhjärtbladiga växter ersätts lillroten tidigt av s.k. adventivrötter eller birötter, som är ett knippe av ungefär lika stora rötter. Med hjälp av ett spetsmeristem (apikalt meristem), sker längdtillväxten hos huvudroten, liksom hos de sidorötter som bildas från denna. Spetsmeristemet ger också upphov till rotmössan (rothättan, calyptra), som skyddar det ömtåliga meristemet när roten tränger fram genom jorden. Adventivrötter kan uppkomma även från stammen.
I de yngre rötternas yttersta lager av celler (epidermis) bildar en del celler rothår (slangformiga utväxter) som ökar rötternas kontaktyta med jorden. Vissa celler, s.k. atrikoblaster, bildar emellertid inga rothår. Genom rothåren sker en stor del av vatten- och näringsupptagningen. Rothåren avger vätejoner, vilka frigör positiva joner som är adsorberade till jordpartiklarna. Med hjälp av s.k. fytokelatiner, som är komplexbildande organiska ämnen och avges från rothåren, kan järnjoner (Fe3+) frigöras ur jorden. Jonerna sugs in i rothåren med hjälp av den vattenström som går inom växten och som bl.a. drivs av bladens transpiration.
Innanför epidermis finns yttre grundvävnad, cortex. Det yttersta cellskiktet, närmast under epidermis hos vissa rötter kallas exodermis, medan de yttre skikten av cortex benämns rhizodermis. Lagret som gränsar mot den centrala ledningsvävnaden (stelen) kallas endodermis och fungerar som skydd mot fri diffusion som annars kan äga rum genom cellväggarna i hela roten. Rotens centrala del utgörs oftast av ledningsvävnaden, närmare bestämt xylemet. Ibland kan det dock finnas inre grundvävnad (märg) i centrum.
Hos tvåhjärtbladiga växter är det vanligt med diarka respektive tetrarka rötter, vilket innebär att protoxylemet, som är det första xylemet i roten, bildats i två till fyra strängar. Hos enhjärtbladiga växter, däremot, är det vanligt att protoxylemet bildas i många strängar, s.k. polyarka rötter.
I grövre rötter hos tvåhjärtbladiga växter och barrträd utvecklas en speciell tillväxtvävnad, som ligger mellan ledningsvävnadens huvuddelar, dvs. xylem och floem. Tillväxtvävnaden ger upphov till sekundärt xylem inåt och sekundärt floem utåt och leder till att roten växer till i tjocklek. Mellan ledningsvävnaden och endodermis, finns ett celllager som kallas pericykeln. Detta lager bildar sidorötter, som tränger sig ut genom endodermis, cortex och epidermis. På gamla rötter försvinner endodermis och ersätts med korkvävnad (periderm), som inte deltar i vatten- och näringsupptagningen. Jfr skott, stam.
– (2) vid helträdsutnyttjande avses stubbe utan stubbkärna.
Skogsencyklopedin