nedsättande av planta i mark eller jordbädd. Metoden är den mest beprövade, pålitliga och utvecklade formen av skogsföryngring och kan utnyttjas för de flesta trädslag på ett brett spektrum av ståndorter. Plantering är den dominerande föryngringsmetoden i svenskt skogsbruk.
Fördelarna är stor flexibilitet vid val av föryngringstidpunkt, relativt säker föryngringsmetod, förkortad omloppstid, plantröjning är normalt inte nödvändig, goda möjligheter att ståndortsanpassa föryngringen, möjlighet att välja plantmaterial med önskade egenskaper.
Nackdelarna är höga kostnader, speciellt om hjälpplantering krävs, ger vanligen virke av sämre timmerkvalitet, åtminstone om det gäller tall, plantor är relativt hanteringskänsliga.
Planteringens utförande och resultat påverkas bl.a. av ståndortens egenskaper, proveniens, planttyp och plantstorlek, markberedningsmetod, konditionen och kvaliteten hos plantorna, samt skaderisker.
Begrepp som hör till metoden är bl.a. barrots-, täckrots-, grönris-, djup-, höst- och vårplantering.
Plantering i omvänd torva används på fuktig, starkt gräsbunden eller uppfrysningsbenägen mark varvid plantan sätts i en utskuren, uppochnedvänd humustorva eller grästorva lagd ovanpå marken.
Plantering på tilta innebär att plantorna sätts i tiltor uppvända med plog. Plantering på tilta sker vanligen på åkrar men förekommer även på skogsmark efter hyggesplöjning.
Grönrisplantering direkt efter avverkning i det gröna riset utan markberedning. Speciella s.k. grönrisborr används. Snytbaggeskydd måste alltid användas vid denna metod.
Direktplantering eller plantering på färskt hygge med eller utan kvarliggande ris kan göras där besvärande konkurrens från annan vegetation kan befaras. Snytbaggeskydd behövs, särskilt om markberedning utelämnas.
Plantering under högskärm lämpar sig där förutsättningarna för självföryngring är dåliga samtidigt som en ny generation plantor – främst gran – behöver skydd mot t.ex. försumpning eller frost. Andra orsaker kan vara önskat byte av trädslag eller proveniens.
Plantering i öppen grop (äldre metod) innebär att plantan placeras i en upptagen grop varefter jorden packas kring de utbredda rötterna.
Plantering i fylld grop (äldre metod) innebär att plantan placeras i en upphackad eller upptagen grop som är fylld med lucker jord. Plantering kan göras med sedvanligt plantantal eller färre om det finns kompletterande beståndsföryngring.
Plantering utan markberedning förekommer sparsamt eftersom det ofta medför högre plantavgång och därför kräver fler plantor per hektar än markberedda planteringar. Markberedning är dock inte alltid nödvändig och kan utelämnas vid t.ex. direktplantering.
Plantering av lövträd följer samma principer som barrträd när det gäller hantering, markberedning och plantering. Plantorna är av täck- eller barrotstyp, och som regel 50–100 cm. Plantorna ska från början vara högre än markvegetationen. Skottskjutande plantor är extremt torkkänsliga varför enbart material i vila bör användas och hanteringstiderna vara så korta som möjligt. Plantering görs tidigt på våren, i vissa fall även på hösten. Invintrade plantor har fällt bladen och förvedat årsskotten. Skydd mot viltbetning kan vara nödvändigt i form av stängsling, plantrör eller viltpreparat.
De flesta planteringarna utförs manuellt med planteringsrör, planteringshacka eller planteringsborr (se planteringsredskap). Maskinell plantering saknar ännu klar ekonomisk fördel gentemot manuell plantering.
Naturvård vid plantering kan ske t.ex. genom att områden som vid avverkningen avgränsats för naturvård inte plantera, små gläntor, mindre ytor av hagmarkskaraktär, gamla slåtterängar och annan gammal kulturmiljö lämnas utan plantering för att skydda den flora, fauna och de estetiska värden som är knutna till denna miljö (jfr kulturmiljövård). Stigar och leder som används får inte planteras igen.
Skogsencyklopedin