ämnen i ren luft som härrör dels från naturliga processer på jordytan, dels från människans verksamhet. Naturlig förorening kan vara sand, pollen, saltpartiklar, brandrök, vulkaniskt stoft och svavelföreningar. Förorening orsakad av människan, s.k. antropogen luftförorening, kommer främst från industri, bostadsuppvärmning och motorism (sotpartiklar, flygaska, metallstoft, silikat, gödningsmedel, svavelföreningar, organiska ämnen, kväveoxider och koloxider, radioaktiva ämnen m.m.).
Luftföroreningar tillförs naturen dels genom torrdeposition och dels genom våtdeposition. Torrdeposition innebär att gaser och luftburna partiklar sprids med luftmassorna och faller ned på mark och växtlighet. Mängden torrdeponerade föroreningar är svår att bestämma.
Våtdeposition innebär att föroreningarna är lösta i regnvatten och faller ned med detta. Mängden våtdeponerade ämnen är lättare att bestämma.
De väsentliga luftföroreningarna är svavelföreningar, kväveföreningar, kolväten, fotokemiska oxidanter (t.ex. ozon) och annat, såsom stoft och sot. Normalt innehåller luften eller regnvattnet kombinationer av föroreningar, varför det kan vara svårt att hänföra skador på naturen till en viss grupp av ämnen. Våra skogar, marker och vatten har under senare decennier fått ta emot stora mängder luftföroreningar från egna och utländska källor. Men skogarna och skogsmarkerna är motståndskraftiga, de senare har t.ex. ofta stor buffringsförmåga. Det finns dock en kritisk belastningsgräns. Riksskogstaxeringen har konstaterat en fortsatt ökande tillväxt. Detta till trots kommer hotfulla signaler. Sjöar och vattendrag har på många håll försurats och växter och djur har där slagits ut eller skadats allvarligt. Skogarna i utsatta lägen har drabbats av barrförluster och sänkt vitalitet. Den sydsvenska skogsmarken är på många håll så försurad, att skadligt aluminium och viktiga näringsämnen kan lösas ut i marken. Skogsmark i södra Sverige visar tecken på näringsobalans – förrådet av vissa näringsämnen i marken har på sina håll minskat till nära hälften på några årtionden. Nedfallet av kväve och svavel överskrider de kritiska belastningspunkterna på många håll i södra Sverige. Kraftig urlakning av kväve från skogsmark har genom kvävenedfallet uppmätts på flera håll i Sydsverige. Storskaliga försök pågår med kalkning och skogsvitalisering. Försöken är viktiga och innebär att man tillför t.ex. magnesium, kalium och fosfor, dock ej kväve. Vid stort kvävenedfall kan brist på andra ämnen uppstå. Om sådana tillförs kan kvävet utnyttjas bättre av skogen. Utveckling av gödselkombinationer för markvitalisering pågår. En variant som provas är återföring av aska från biobränslen.
Skogsencyklopedin