ett skogsbrukssätt som innebär att luckor tas upp i syfte att föryngra skog och sedan stegvis utvidgas, dvs. en form av naturlig föryngring. Metoden föreslogs officiellt första gången i Sverige 1897 av Uno Wallmo i boken Rationell skogsafverkning. Den användes i början av 1900-talet på lättföryngrade marker lokalt i Mellansverige, bland annat i norra Östergötland och Södermanland, men förekommer numera knappt alls.
Om metoden ska användas kräver den kunskaper om lokala förhållanden och noggrann uppföljning.
Ståndortskrav: Marken bör vara fuktig, men frisk kan också godtas. Markvegetationen bör vara av gräs- eller örttyp. Helst undviks sämre marker, såvida inte beståndet domineras av tall.
Utförande: I samband med en sen gallring tar man upp luckor med en diameter på 20–40 m där det redan finns beståndsföryngring. Den mindre luckdiametern avser gran på god mark, den större avser tall på svag mark. Luckorna utvidgas sedan under 15–40 år allteftersom beståndsföryngringen etablerar sig i de nyhuggna bitarna, samtidigt som området närmast utanför varje lucka gallras till dess att hela det gamla beståndet avvecklats och en ny ungskog etablerats. Intervallet mellan varje huggning är c:a 5 år för tall och c:a 10 år för gran. Återväxten får ett ojämnt krontak, så att medelhöjden i ungskogen varierar vågformigt över beståndet mellan 1 och 4 m när föryngringen är slutförd.
Konsekvenser: Föryngringen överskärmas och skyddas mot bl.a. frost, samtidigt som den kvalitetsdanas. Till nackdelarna hör bl.a. försvårad och fördyrad drivning, ökad stormfällningsrisk, och risk för ojämnt eller otillräckligt plantuppslag. Metoden är gynnsam för viss störningskänslig fauna och flora i och med att beståndet som helhet aldrig kalläggs.
Jfr alternativ avverkningsform, blädning, korridorhuggning, plockhuggning, etappvis slutavverkning, kanthuggning.
Skogsencyklopedin