bildning av en viss jordmånstyp genom markprocesser under inverkan av klimat och organismer inklusive människan på den ursprungliga jordarten eller berggrunden.
De jordmånsbildande markprocesserna är av skilda slag och beror på de jordmånsbildande faktorerna klimatet, organismerna, tiden, topografin, mineralogi och jordart och andra geologiska egenskaper.
Humusbildningen, sker genom nedbrytning av organiskt material, förna, till svårnedbrytbara rester och nya syntetiserade organiska föreningar. Humus, tillsammans med förekommande lerpartiklar, avgör jordens jonbyteskapacitet och därmed även dess förmåga att hålla kvar näringsämnen och vatten.
Podsolering är en process som innebär att bl.a. järn-, aluminium- och humusföreningar utlakas från ett övre mineraljordslager, utlakningsskikt (A- och E-horisonter), och fälls ut i ett undre skikt, anrikningsskikt eller rostjord (B-horisont). Denna process är oftast kopplad till förekomsten av ett mårlager (O-horisont). Utlakningsskiktet mister i brist på järn den röda tonen och får i stället en blekgrå ton, varför skiktet kallas blekjord.
Lervandring gör att finare kornfraktioner koncentreras i undre lager vilket påverkar den vattenhållande förmågan och buffringsförmågan. Gamla och hårt vittrade jordar i fuktiga och tropiska områden kan genomgå ferrallitisering varvid jorden färgas röd genom anrikning av järnföreningar.
Saltanrikning kan uppkomma under arida förhållanden genom att vatten med däri lösta salter förs upp från djupa jordlager till ytskiktet, eventuellt med skorp- eller krustabildningar som resultat. Sådana jordar kallas saltjordar eller salina jordar, hit hör även alkalijordar.
De kemiska och biologiska processerna kan förändras om jorden blir vattenmättad (och därmed mer eller mindre syrgasfri). En sådan reducerande miljö ger upphov till anrikning av organiskt material, reduktion av järn och mangan varigenom mineraljordens färg förändras från brunaktig till ljust grå, blå- eller grönaktig. Detta benämns gley.
Utbildning av horisonter i en jordmån kan motverkas eller modifieras genom olika former av pedoturbation, omröring. Bioturbationen, dvs. markdjurens och i någon mån rötternas omblandning av jordmånens övre skikt, har här mycket stor betydelse genom att den medverkar till en förhöjd nivå av näringsutbudet.
Markförsurning är en process som minskar jordens syraneutraliserande förmåga. Biologisk försurning orsakas temporärt av växternas upptag av baskatjoner vid sin uppbyggnad av levande biomassa, men permanentas genom skörd, dvs. bortförsel av baskatjoner från ekosystemet. En del växtarter har mer försurande verkan (t.ex. gran och bok) än andra (t.ex. björk, al och asp). Den antropogena försurningen ger en mer permanent sänkning av jordens syraneutraliserande förmåga genom nettotillförsel av sura ämnen från atmosfären. Marken kan buffra denna försurning, men till priset av utlakning av viktiga mineralnäringsämnen.
Fysikalisk vittring av bergarter och mineralkorn sker genom direkt, mekanisk åverkan så att partiklarna blir mindre, t.ex. frostsprängning och saltsprängning, och är en grundläggande process för bildningen av mineraljord som substrat.
Kemisk vittring medför partiell eller fullständig upplösning av mineral varvid växtnäringsämnen frigörs.
Skogsencyklopedin