fast, jonmättat material (egentligen en s.k. fast lösning) som, när en lösning filtreras genom det, har förmåga att byta ut vissa joner i lösningen. Byts positiva joner kallas den katjonbytare, byts negativa kallas den anjonbytare. Om sålunda en natriumkloridlösning får passera en vätejonmättad katjonbytare, ersätts natriumjonerna i lösningen med vätejoner.
Jonbytare används i kemiska laboratorier. Men de förekommer också naturligt genom att humusämnen och lermineral är viktiga katjonbytare vilket är den kemiska förklaringen till markens buffrande förmåga. Tillgången på s.k. baskatjoner i marken byts då ut mot humussyrornas vätejoner. Om tillgången på baskatjoner – basmättnadsgraden – minskar (vilket har observerats i humuslagret i sydsvensk skogsmark), försämras buffringsförmågan och ekosystemet kan lida allvarlig skada. Av den anledningen försöker man kalka utsatta marker, varvid framför allt kalcium- och magnesiumjoner tillförs. Lermineralens jonbytarfunktion kommer av att mineralen består av negativt laddade skikt vilka är sammanbundna och neutraliserade av katjoner som till en del kan bytas ut.
Skogsencyklopedin