grundämne som finns rikligt i atmosfären, hydrosfären och biosfären men i begränsad omfattning i jordskorpan. Torr luft innehåller c:a 75,5 viktprocent kvävgas (N2) samt ytterligare vissa mängder kväve i form av ammoniak (NH3) och kvävoxider (NOx, N2O). Jordskorpan innehåller c:a 25 ppm kväve (g per ton), huvudsakligen som nitrater och ammoniumföreningar. De viktigaste mineralen är niter, KNO3 (salpeter) och nitratit, NaNO3 (chilesalpeter)
Kväve är nödvändigt för allt liv genom att det ingår i proteiner och nukleinsyror som i sin tur bygger upp biomassan. Kväve är ett av de allra viktigaste näringsämnena och är också det näringsämne som behövs i störst mängd. Men mängden tillgängligt kväve för växterna är en tillväxtbegränsande faktor i de flesta skogsmarker. Kvävebrist påverkar inte fotosyntesen, men hämmar växternas förmåga att tillgodogöra sig fotosyntesen i och med att bladproduktionen försämras och att stärkelse anhopas i bladen. Kvävebristen påverkar rötterna i mindre utsträckning, varför fördelningen av biomassa förskjuts till roten. Bristsymptomen är förkortade barr och skott, samt att alla barr ljusnar eller gulnar. Fritt kväve förekommer visserligen i stora mängder i atmosfären, men gröna växter kan i allmänhet endast tillgodogöra sig kväve i nitrat- eller ammoniumform. Välkända undantag är ärtväxterna, som i symbios med bakterier kan binda upp till 350 kg kväve per hektar och år. Bland skogsväxterna har al och pors samma egenskap.
Med luftföroreningar tillförs naturen en hel del växttillgänglig kväve i olika former av kväveoxider. Nedfallet varierar kraftigt, med ett nedfall av nästan 30 kg kväve per hektar och år i sydvästra Götaland till bara 3–5 kg/ha/år i huvuddelen av landet. Detta ojämna nedfall är en viktig förklaring till de gödslingsrestriktioner vi har i delar av landet (se gödsling).
Vid förnans nedbrytning frigörs kväve och blir tillgängligt (mineralisering) i form av ammoniumjoner. Efter kalhuggning eller bränning kan ammoniumjoner omvandlas till nitratjoner (nitrifikation). Mineraliseringen ökar vid sänkt pH och nitrifikationen gynnas av högt pH. Sura jordar (hög negativ laddning) binder de positivt laddade ammoniumjonerna hårt men stöter bort de negativa nitratjonerna. Risken för kväveutlakning, med påföljande gödningseffekt i vattendrag, är därför störst i jordar med hög nitrathalt. Se markförsurning, nitrifiering.
Skogsencyklopedin