(SFS 1988:950) lagstiftning som anger att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla och den som planerar eller utför ett arbete, skall se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Skydd för fasta fornlämningar enligt kulturminneslagen gäller utan att något förordnande måste utfärdas.
Lagen uppställer tre kriterier för vad som är fasta fornlämningar, de skall vara lämningar efter människors verksamhet under 1) forna tider, de skall ha tillkommit genom 2) äldre tiders bruk, och de skall vara 3) varaktigt övergivna. Exempel på fornminnen i skogsmark är förhistoriska gravrösen, gravar i form av stensättningar, röjningsröseområden, dvs. forntida odlingslämningar, färdvägar och broar, vägmärken, gränsmärken m.m.
Riksantikvarieämbetet för register över de fasta fornlämningar som är kända. Länsstyrelsen och länsmuseerna
har register för respektive län. De flesta fornlämningarna är redovisade på den ekonomiska kartan. Till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken – fornlämningsområde – som krävs för att bevara den. Det är förbjudet att utan länsstyrelsens tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning med kringliggande fornlämningsområde.