tillförsel av kalk för att motverka den försurning av mark och vatten som sker genom sur nederbörd, växternas upptagning av katjoner och som en effekt av avverkning. Kalkning av skogsmark har pågått som försök i bortåt 100 år. Effekterna på träd och bestånd är ännu inte helt kända. Effekterna på marken är omdiskuterade. Kalkning av skogsmark ses som ett av flera verksamma vapen mot markförsurningen. Det råder delade meningar om huruvida de positiva verkningarna är större än de negativa.
Kalkningseffekten på mark består bl.a. i en höjning av pH-värdet. Effekten av en engångsgiva av 3–6 ton kalk per ha varar sannolikt under en hel omloppstid. Kalkningen har även effekt på ekosystemets organismer, särskilt de marklevande organismerna. Det finns också farhågor för att mykorrhizasvamparna hämmas. Dessa effekter är ännu inte klarlagda, varför kalkning inte bör ske schablonmässigt. Kalkning ökar nedbrytningen av organiskt material. Antalet mikroorganismer ökar, vilket gör att kvävekonsumtionen ökar. På marker med begränsad tillgång på kväve kan detta få synliga effekter på tillväxten. På hyggen torde dock kvävet räcka till för både plantor och mikroorganismer. Kalken kan här öka utlakningen av kväve genom att pH-höjningen ökar bildandet av nitrat, vilket ger höjd risk för kväveutlakning i äldre bestånd. Men tillförsel av vedaska eller höga givor av kalkstensmjöl ger hastigt ökande pH och saltkoncentration, vilket leder till minskad rotutveckling. Tillväxten kan sänkas de 10–20 första åren. Därefter kan kalken ge en viss positiv effekt på beståndet. Effekten beror till en del på vilket kalkningsmedel som används. Små givor (under 5 ton per ha) med kalkstensmjöl av dolomit-typ kan ge positiv effekt efter kort tid och bör inte ha några negativa effekter. Kalkning mot markförsurning har pågått sedan 1989. Huvuddelen av kalkningen sker i södra Sverige.
Skogsencyklopedin