/uppgift ur SE 2000/ torv eller brännbar gyttja med sådana egenskaper att den har lämpat sig som bränsle och därför har brutits. I Sverige har bränntorv brutits sedan järnåldern.
Tillgångar: Ungefär 25 % av Sveriges landareal består av myrar (impediment) som i många fall är naturskyddade. Deras skydd eller utnyttjande ligger ofta under skogsbrukets ansvar. Torvtillgångarna uppgår till totalt c:a 6 miljoner ha myrmark i Sverige varav c:a 30 % är öppen torvmark större än 50 ha. Endast en mindre del (300000–400000 ha eller c:a 6 %, av Sveriges torvmarker) har bedömts kunna vara lämpliga för torvbrytning i större skala. Torvens energivärde beror i första hand på torvslag, humifieringsgrad, askhalt och vattenhalt. Innehållet av svavel och metaller har också betydelse. Torvkvaliteten är mycket viktig för både ekonomi och miljö vid förbränningen. Därför måste alltid noggranna undersökningar göras innan en mosse tas i produktion.
Brytning: Torvbrytning är i allmänhet en mycket storskalig hantering. Torvproduktion föregås av att den levande delen av vegetationen på en mosse tas bort och mossen avvattnas omsorgsfullt. Förberedelserna tar normalt 2–3 år innan en mosse är produktionsklar. Med dagens metoder kan det, beroende på torvdjup, ta 20–30 år att bryta färdigt en mosse. En normal torvmark innehåller vatten. Genom dikning sänks vattenhalten från c:a 90 % till 80–85 % i de övre lagren.
Produktion: Våra torvmarker tillväxer vertikalt och kontinuerligt med uppemot 0,5 mm/år. Takten är låg men motsvarar ändå per år 1–2 miljoner ton TS (torrsubstans) med ett energiinnehåll av 5–10 TWh. Värmevärdet i bränntorv är c:a 1MWh/m3, dvs. 5 ton torv med 50 % vattenhalt motsvarar 1 ton olja i värmevärde. Bränntorv produceras som stycketorv eller frästorv beroende på vilken typ av panna torven ska eldas i. Torven kan också vidareförädlas till pelletar eller bricketter.
Förbränning: Bränntorv med hög kvalitet, t.ex. vitmosstorv, har låg svavelhalt och ger liten mängd aska. Kärrtorv har något bättre värmevärde men ger svavelhaltiga rökgaser och mer aska. Flera stora förbränningsanläggningar för torvbränsle finns i landet.
Miljöeffekter: Torvbrytning medför ett flertal miljöeffekter. Hela vegetationstäcket med alla där naturliga växter och djur försvinner under en period av 20–25 år. I samband med dikning av torvmark ökar materialtransporten i avrinningsvattnet. Alkaliniteten och pH-värdet höjs i regel under dikningsfasen men återgår därefter oftast till normalvärdet igen. Vidare innehåller dräneringsvattnet från utnyttjade torvtäkter stora mängder kväve som förs ut i vattendragen. Rökgaser och aska från torveldade värmeverk innehåller större mängder föroreningar än vad man tidigare trott. Svavelhalten i torv är dock som regel låg och ligger under det riktvärde för svavelutsläpp som gäller för förbränningsanläggningar.
Torvtäkt regleras noga i bl.a. miljöbalken. Tillstånd för torvbrytning kan sökas hos länsstyrelse. Återställande av torvtäkt sker enligt den återställningsplan som skall finnas vid projektering av torvtäkt. Man kan då återskapa den sjö som fanns för kanske 7000år sedan eller till våtmarker med rikt djur- och fågelliv. Marken kan ibland också omföras till skogsmark efter omsorgsfull dränering. Det torvtäcke som lämnas innehåller vanligen endast små mängder tillgängligt kalium och fosfor medan tillgången på järn och aluminium är stor. Kompletteringsgödsling kan därför bli nödvändig för att uppnå fullgod tillväxt. Tillförsel av vedaska ökar markens produktionsförmåga, särskilt om askan fräses ned i den återstående torven.
Skogsencyklopedin