den maximala vattenmängd som per tidsenhet (mm per timme) kan sjunka ned i marken. Infiltrationskapaciteten är alltså mått på vattnets förmåga att infiltrera. Jfr perkolation. Den maximala infiltrationen inträffar i början av ett regn och avtar sedan snabbt för att slutligen uppnå ett lågt, stabilt värde. Är marken sprucken p.g.a. torka, råder något annorlunda förhållanden. Infiltrationskapaciteten är hög för grovkorniga jordar såsom sand (8–12 mm per min) och låg för finkorniga jordar såsom lera (mindre än 2 mm per min).
Den maximala infiltrationskapaciteten motsvaras av permeabiliteten i ytlagret och den minimala motsvaras av permeabiliteten hos profilen i sin helhet. Om regnmängden per tidsenhet är större än infiltrationskapaciteten uppstår en ytavrinning, eventuellt med erosion och markförstöring som följd. Ytavrinning sker normalt endast om marken är frusen eller vattenmättad (gäller nordiska förhållanden). Ytavrinningen ökar med tiden. Så länge regnmängden är lägre än infiltrationskapaciteten ger nederbörden tillskott till grundvattenbildning, grundvattenavrinning, bildning av kapillärvatten m.m.
I varmare klimatområden med för gles vegetation och dålig infiltrationskapacitet hos marken, kan hög nederbördsintensitet orsaka stora erosionsskador. Markvård är där mycket viktig och inriktas på att förmå vattnet att tränga ned i marken och därmed förhindra ytavrinning och erosion.
Skogsencyklopedin