Maria Norrfalk fick utmärkelsen för sina insatser för skogen från en lång rad positioner i och utanför skogsbruket.
Som generaldirektör för Skogsvårdsorganisationen ledde du bland annat genomförandet av den nya skogspolitiken.
– Ja, det var faktiskt en gigantisk förändring. Vi gallrade ut mycket av de gamla starka regleringarna med avgifter och bidrag och produktionsfokus, till exempel röjningsplikt och Översiktlig skogsinventering. I stället lyftes mer ansvar över på skogsägarna och miljön fick samma tyngd som produktionen.
Var det en tung skuta att vända?
– Det riktigt tuffa var att på kort tid både föra ut en ny skogspolitik och minska vår egen personal. Det var det som fick mig att ta beslutet att ändra 21 skogsvårdsstyrelser till tio regioner. Vi behövde halvera de administrativa kostnaderna men finnas kvar som en myndighet på det lokala planet. Det var som att gå på slak lina från det att jag presenterat förslaget tills budgetproppen kom i september och gav klartecken. Sedan var omorganisationen genomförd i december.
Men efter hand visade det sig vara svårt att ge skogsägarna ”frihet under ansvar”. Röjningen minskade väl till exempel dramatiskt?
– Ja, visst blev politiken ifrågasatt en del. Och visst fanns det konsulenter som tyckte att det var bättre förr med mer plikt och förelägganden, men organisationen var otroligt lojal. Det var fantastiskt att se de nya värderingarna slå igenom. Och så småningom kunde vi ta vara på det och genomföra kampanjen Grönare Skog som faktiskt mycket var min baby.
Och även om skogsvården gick ner ville skogsbruket verkligen uppfylla de nya målen.
Varför lämnade du sedan skogsbruket och blev generaldirektör på Sida?
– Jag tänkte att vad gör man efter att ha varit generaldirektör om man inte är affärsman och vill gå vidare i den världen? Bytet var ett aktivt val för att få jobba vidare med mitt samhälleliga engagemang. Jag tycker om att arbeta i politiska system utan att vara politiker.
Men varför blev det ingen tyngdpunkt på skogligt bistånd under din tid på Sida?
Det fanns ju mycket skogligt svenskt bistånd på 70-talet. Vi åkte ut i världen och talade om hur man odlar skog. Numera bestämmer länderna själva vad de vill ha och många länder prioriterar inte skog.
Men här finns det mycket större möjligheter än vad som utnyttjas. Sverige är ett föredöme och skulle kunna föra upp skogen i den internationella dialogen. Det finns kompetens här, inte minst när det gäller lagtillsyn, rådgivning och samarbete med andra intressen. Samtidigt ökar nu skogsintresset runt om i världen med klimatfrågorna.
Du är ordförande i forskningsprogrammet Future forests. Vad vill du uppnå där?
– Det är nystartat men jag hoppas att det ska ge bra beslutsunderlag för brukandet av skogarna. Vi jobbar tvärvetenskapligt och även om det tar tid att hitta samarbetsformer så hoppas jag att vi kan utveckla samspelet mellan skogsforskningen och samhällsvetenskap och humaniora. Jag ser redan att de nya institutionerna är väldigt ”på” i skogsfrågorna.
Du får Guldkvisten också för att du driver skogsfrågorna i många oskogliga sammanhang. Vad gör du som landshövding i Dalarna?
– Många tror att skogsnäringen är omodern. Det är viktigt att berätta att företagen är enormt utvecklade teknologiskt och jobbar strategiskt mot nya marknader. När jag till exempel bjöd in de andra kvinnliga landshövdingarna på studiebesök blev de enormt imponerade av träföretagen och skogsnäringen i länet.
Nyligen utredde du älgfrågan. Nöjd med resultatet?
– Det var väldigt kort om tid men jag tycker att jag fick fram ett tydligt förslag att förhålla sig till. Enkelt och med en mindre roll för staten. Men jag är kanske inte lika glad åt lagrådsremissen. Regeringen höll med om allt men genomförde inte alls förslagen fullt ut. Fast ännu har ju regeringen chans att ändra sig.
Bengt Ek Foto: Johan Aredfors