avverkning och utforsling av virke från skog till bilväg eller annan transportled. Drivningsmetoderna har utvecklats kraftigt från 1950-talet och framåt, den s.k. mekaniseringen. Dessförinnan utfördes drivningar med manuella redskap till avverkningen och hästar, ibland oxar (stutar), för utforslingen som då i allt väsentligt fick ske vintertid, p.g.a. de ofta stora avstånden först genom lunning (dagens skotning) och sedan genom basvägskörning.
I samband med mekaniseringen byggdes skogsbilvägnätet ut varvid basvägskörningen kunde minimeras. Hästen fick allt mindre plats i skogsarbetet. Mekaniseringen förde in banddrivna traktorer med enkla lastanordningar och lastbärare, vilka sedan utvecklades till dagens skotare. En period användes kraftigt byggda lunnare, vilka lämpade sig särskilt för drivningar i sluttningar. Ungefär samtidigt utvecklades vinschsystem för lunning i gallringar och över besvärliga terrängpartier. Parallellt utvecklades olika avverkningsmetoder.
Dagens drivningar är nästan uteslutande mekaniserade med skördare och skotare. Vid drivning där grenar och toppar (grot) och andra trädrester tas tillvara för energiändamål inleds arbetet med en ”grotanpassad avverkning”. Det innebär att skördaren lämnar efter sig sortimentsrena högar av timmer, massaved och grot. Grot och andra trädrester (tex rötskadad ved) transporteras till avlägg med en skotare med utökat lastutrymme och en ”risgrip”. Denna grip minskar risken för att oorganiska föroreningar följer med materialet. Flisas virket direkt på hygget används terränggående flismaskiner, s.k. flisare. I dagsläget är det vanligast att skogsbränslet flisas eller krossas på avlägg, men även vidaretransport av ej sönderdelat material är vanlig. I mycket brant terräng i andra länder används ofta linbanor, t.ex. släpbanor och kabelkranar, för utforslingen. Se även drivningssytem.
Effektiv drivning kräver noggrann planering av maskinbehov, arbetsmoment, stickvägsdragning m.m., allt utifrån bestånds-, mark- och snöförhållanden samt med hänsyn till naturen.
Naturvård vid drivningsarbete innebär hänsynstagande på områden som ingår i eller berörs av drivningsarbetet. Följande punkter ska beaktas: Djur- och växtliv ska störas i så liten omfattning som möjligt. På känslig mark bör avverkning ske vintertid på tjälad mark. På hygget sparas bärande träd och buskar, enstaka eller grupper av äldre träd, hålträd, boträd, högstubbar, brandträd, torrträd och enstaka grövre vindfällen. Vid avsaknad av högstubbar ”tillverkas” idag högstubbar regelmässigt genom att vissa träd fälls 5–7 m upp med skördaren. Dessa träd fyller en naturvårdande funktion, även om effekten är begränsad under kalhygges- och ungskogsfasen. Körstråken läggs så att skador i känsliga områden undviks, framför allt bäckar, vattendrag och våtmarker. Hjulspår efter maskiner bör återställas för att undvika fördämning och fula spår i naturen. Små vattenflöden som proppats igen vid överkörning bör rensas, avverkningsrester städas bort från kulturlämningar, stigar och leder, bäckar, åar och stränder. Miljövänliga hydrauloljor och kedjeoljor dominerar idag.
Skogsencyklopedin