dekret som betydde slutet på blädningsepoken i Sverige. Cirkuläret formulerades av Domänstyrelsens nytillträdde generaldirektör Erik Höjer och innebar ett tvärt kast i rådande skogsbruksfilosofi, nämligen en övergång från blädning (främst dimensionsblädning) till trakthyggesbruk. Blädning hade segrat över trakthyggesbruket omkring 1930, främst p.g.a. dålig ekonomi i skogsbruket. Uno Wallmos idéer, inspirerade av tyska strömningar, blev (förmodligen p.g.a. felaktig tillämpning) grunden för ett utarmande blädningsskogsbruk med undermålig naturlig föryngring under två årtionden. 1931 hade Domänstyrelsen förbjudit allt vad trakthuggning hette, annat än i undantagsfall. I smyg bedrev dock jägmästare Joel Wretlind på Malå revir undersökningar om ett eget skogsbruk med trakthyggen med fröträd och markbehandling genom bränning. Allteftersom följderna av ett överexploaterande blädningsskogsbruk utan föryngringsåtgärder blev tydliga, mycket glesa och virkesfattiga skogar, blev det uppenbart att detta inte uppfyllde de förhoppningar som förespeglats. En exkursion till Wretlinds revir år 1950 uppenbarade trakthyggesbrukets fördelar och efter denna exkursion formulerade generaldirektör Höjer, omedelbart efter hans tjänstetillträdande, cirkulärskrivelse 1/1950 rörande Domänstyrelsens fortsatta skogsbruksstrategi. Ett restaureringsarbete grundat på trakthyggesbruk startade: ”Genom cirkulärskrivelse 1/1950 har Domänstyrelsen principiellt fastslagit, att de årliga återväxtåtgärderna på varje revir bör motsvara minst den areal ny föryngringsyta, som upptas genom avverkning, jämte 1/15 av äldre kalmarksarealen. Styrelsen har sålunda som riktpunkt uppställt ett 15-årigt restaureringsprogram”. Liknande insatser hade redan inletts inom det övriga storskogsbruket. Man kan notera att fr.o.m. 1948 års skogsvårdslag förutsätts att skog vanligen brukas med trakthyggesbruksmetoden.
Skogsencyklopedin