Som president var hon det gryende skogsbrukets skyddsängel och nu, 14 år efter hennes presidentskap, är hon det fortfarande. Och skogarna blir allt fler, mycket tack vare Vigdis pionjärarbete i opinionsbildningen. Mer än 75 procent av landets planteringar har anlagts sedan hon blev president år 1980.
— Vigdis är goodwillambassadör för Unesco, säger Jón Geir Petursson vid miljöministeriet. Men hon är också ambassadör för skogen i vårt land. Numera är 1,5 procent av landet beskogat — om man räknar skog som vi gör det.
— Med FAOs definition har vi i och för sig bara en bråkdel av det, tillägger han leende: FAO kräver att träden ska vara över fem meter höga för att räknas som skog, dit har inte alla planteringarna hunnit än. Och resterna av den inhemska björken når sällan över två meters höjd.
På 1000-talet skrev Ari Borgilsson i ”Islänningarnas bok” att ön var täckt av träd från bergen ner till stranden. Det handlade om en tredjedel av landets yta. Men björkskogen avverkades för att ge betesmark åt fåren, den växtligare skogen blev till kol och ved.
— Men låt oss inte klaga på fåren, säger Vigdis. De höll oss vid liv under århundraden av fattigdom. Låt oss i stället klandra okunskapen bland oss människor.
Hon berättar historierna från andra världskriget. Utländska soldater letade desperat efter parker dit de kunde ta med de lokala skönheterna för en promenad.
— Ja, de letade desperat efter pubar också. Men hittade varken pubar eller parker. Och det räddade väl ryktet på många oskyldiga flickor.
Läs mer i senaste SKOGEN, 10/09.
Text: Bengt Ek bengt@skogen.se