REPLIK Kritik mot idén om hyggesfritt skogsbruk möter alltid en massa konstiga invändningar. En av dom är att någon minsann har egna erfarenheter av hur bra det fungerar, men man missar ofta en helt central punkt: Träden i våra skogar växer långsamt och väldigt lite varje år.
Lars Lundqvist har lämnat en replik på intervjun med Oskar Schönning som publicerades den 14 oktober under rubriken ”Står upp för hyggesfritt: Självbelåtenhet inom jägmästarkåren”.
Därför är det i praktiken omöjligt att lära sig hur en skog fungerar baserat bara på egna observationer.
Enda undantaget är plantors överlevnad och tillväxt på ett kalhygge. Den processen är såpass snabb att då kan fem år räcka för att samla värdefull erfarenhet av hur det fungerar just där, i den delen av landet, på den sortens mark, med de trädslagen och det plantmaterialet.
När det gäller hur hela bestånd växer, när skador uppstår, hur beståndsdynamiken påverkas av olika typer av åtgärder, och så vidare, då krävs betydligt längre tid.
Då räcker ofta inte ens 10-20 år utan ofta krävs minst 30-50 års observationer, från olika delar av landet och olika typer av marker för att se och förstå vad som egentligen händer.
Vad räknas som hyggesfritt skogsbruk?
Men låt oss börja med grundfrågan. Vad räknas som hyggesfritt skogsbruk och vad vet vi om de olika varianterna? För att kunna svara på det måste jag börja med att förklara vad trakthyggesbruk är.
Folk tycks tro att trakthyggesbruk är en krånglig omskrivning för kalhuggning, men så är det inte. Trakthyggesbruk är ett cykliskt system för skogsskötsel där träden under hela omloppstiden är ungefär lika höga – skogen är enskiktad.
Grundprincipen är att den gamla skogen slutavverkas och ersätts av en ny generation trädplantor på något sätt, föryngringen blir en ungskog som sköts med röjning och gallring och när skogen vuxit klart så slutavverkas även denna skog och ersätts av ny föryngring. Men trakthyggesbruk är samtidigt ett system för hushållning med skogen som virkesresurs.
Det var hushållningsprincipen som var det nya när trakthyggesbruk började införas på 1820-talet. Om skogsarealen divideras med omloppstiden i år, då får man en årsyta.
Om man bara slutavverkar en årsyta per år, då vet man att man inte avverkar mer än vad skogen kan producera under en omloppstid. Det är därför även dagens Skogsvårdslag har en ransoneringsparagraf som reglerar just detta.
Enklast och vanligast att kalhugga
Det enklaste och vanligaste sättet att slutavverka har alltid varit kalhuggning, men det har alltid funnits andra sätt. De två vanligaste varianterna av hyggesfritt skogsbruk, enligt Skogsstyrelsens definition, är dels det Skogsstyrelsen kallar ”luckor” och dels skärmställning.
Skogsstyrelsens ”luckor” innebär bara att ett kalhygge delas upp i en massa små kalhyggen, vardera högst stora som en halv fotbollsplan.
Skärmställning innebär att den gamla skogen glesas ut såpass snabbt att föryngring kommer upp, sätter fart och börja växa, varpå resten av träden i den gamla skogen avverkas.
Både små hyggen och skärmställning leder alltså till ungskog som sen blir gallringsskog och båda dessa hyggesfria alternativ är alltså bara varianter av slutavverkning och ingår därmed i trakthyggesbruk.
Alternativ som fungerar
Det tredje alternativet är blädningsbruk som är ett eget skötselsystem. Det innebär att man återkommande gallrar ut ett fåtal av de största träden i en fullskiktad skog. Forskningen om blädningsbruk började på allvar under 1890-talet i Frankrike.
Vi vet att det fungerar i fullskiktad granskog i Sverige, men inte med pionjärträdslag som tall och björk. Tyvärr är det ont om fullskiktad granskog i Sverige nedanför den fjällnära skogen, så det är nästan aldrig aktuellt med blädningsbruk. Men där det finns fullskiktad granskog kan den skötas med blädningsbruk. Jag känner till några sådana områden i södra Sverige.
Men det som förekommer mest i debatten just nu är plockhuggning, där man gallrar ut de större träden i en vanlig enskiktad skog, med förhoppning att nya trädplantor ska hinna växa upp innan träden i den gamla skogen tagit slut.
Inget nytt med plockhuggning
Det är en gammal idé som testats upprepat på många håll i världen sen åtminstone 1200-talet och det fungerar inte. De gamla träden tar slut långt innan tillräckligt många nya småträd har hunnit växa upp.
Problemet är sällan att få föryngring utan att plantorna växer för långsamt och inte hinner ersätta de stora träd som gallras ut.
Hyggesfritt skogsbruk betyder därför nästan alltid att den gamla skogen försvinner och är oftast bara en krånglig väg till en tät ungskog som växer långsammare än om den startat på ett hygge.
Kort om Lars Lundqvist
- Docent och forskare i skogsskötsel.
- Utbildad jägmästare (1976–1980). Har under fyra decennier bedrivit forskning med fokus på alternativa skötselformer och undervisning i skogsskötsel vid SLU i Umeå.
- Flitig debattör i skogsfrågor.